You are currently browsing the tag archive for the ‘Tanya Luhrmann’ tag.

Hur går det egentligen till när Gud blir verklig för människor? Hur kan förståndiga och förnuftiga människor tro att en osynlig varelse har en konkret inverkan på deras liv? Och hur kan de bibehålla denna tro när de möter en så – åtminstone enligt skeptiska betraktare – oundviklig inkongruens i förhållande till verkligheten?

Dessa frågor var något som antropologiprofessorn vid Stanford University, Tanya Marie Luhrmann, ville finna svaret på. Detta gjorde hon genom att besöka en Vineyard-församling i Chicago, där hon stannade som regelbunden besökare i två år. Därefter var hon med i en annan Vineyard-församling i San Francisco, även där under två års tid.

Vineyard (Br. eng: [ˈvɪn.jɑːd] Am. eng: [ˈvɪn.jɚd]) är en kristen, evangelikal rörelse med rötter i den amerikanska hippierörelsen, vars främsta förgrundsfigur är pastorn John Wimber (1934-1997). Vineyardrörelsen har präglats av en betoning på tillbedjan och lovsång och en ”kom som du är”-mentalitet.

Resultatet av hundratals intervjuer med församlingsmedlemmar, sina vetenskapliga studier inom området samt erfarenheter som medlem i dessa två församlingar presenterar Luhrmann i boken When God talks back – understanding the American evangelical relationship with God (Vintage, 2012).

Det borde åtminstone vara relativt svårt att tro på att Gud verkligen kommunicerar med människor (eller ens existerar, för den delen). Gud är osynlig. Han är immateriell. Du kan inte skaka hans hand, se in i hans ögon eller höra vad han säger med dina öron. Gud förmedlar inga av de tecken på existens som vi är vana vid. Men ändå är det precis det som man menar inträffar, om man är en typisk församlingsmedlem i Vineyard (och inom många andra kristna församlingar också, för övrigt).

Luhrmann förklarar att det inom Vineyard är viktigt att man lär sig att känna igen ”Guds röst”. Man talar om saker som ”Gud har förmedlat till mig”. Man eftersträvar att ha och utveckla en personlig relation med universums skapare. Man får lära sig att det är en färdighet som man behöver behärska. Ett exempel som Luhrmann tar upp är företeelsen ”date night”, där församlingsmedlemmar uppmanas att avsätta tid för att umgås med Gud, som en date. Man kan duka bordet både till sig själv och en extra person till middagen, reserverad för Gud, eller sätta sig på en parkbänk och visualisera att Gud sitter bredvid och att man för en konversation med honom. Man uppmuntras av församlingen att vara lyhörd och känna efter i sitt inre vad Gud vill säga en. Om en tanke upplevs vara särskilt återkommande, eller sticka ut på ett speciellt sätt, kan det vara så att Gud vill förmedla någonting. En del ser bilder för sitt inre som de försöker tolka som ett budskap från Gud, medan andra upplever starka känslor eller uppfattningar om någonting som de anser vara relevant och något som Gud vill att de skall fokusera på.

Med tiden så utvecklas därmed förmågan att uppfatta Guds röst. Efter en längre tid av regelbunden bön och lyhördhet inför Guds tilltal, i kombination med samtal med andra medlemmar som har mer erfarenhet än vad man själv har, tränas så småningom förmågan upp att urskilja det man betraktar som sina egna tankar från det man betraktar som Guds röst.

Luhrmann intervjuar bland annat en kvinna vid namn Sarah, som förklarar att hon som nybliven kristen i Vineyard-församlingen till en början inte visste hur hon skulle be. Hon läste Bibeln, men betraktade inte det som att be. Hon försökte lyssna på Guds röst, men hon var osäker på vad det egentligen innebar. ”Det var ofta oklart för mig vad som var mina egna tankar, vad som var tankar som Gud placerat i mitt huvud och vad som bara var distraktioner”, berättar Sarah. Nu, när hon ser tillbaka, kan hon konstatera att Gud talade till henne långt innan hon själv uppfattade hans tilltal. Hon fick idéer och tankar om människor hon gick förbi på gatan, att en viss person var på väg att utveckla ryggproblem, att pojken på skateboarden hade problem hemma, et cetera. ”Jag tror nu att det var böner som höll på att födas”, förklarar hon. Efter cirka nio månader så lyckades hon ”bryta igenom” – ett Vineyard-uttryck för det sätt som folk erfar det övernaturliga i sin vardag. Hon fick plötsligt tankar och bilder i sitt inre medan hon bad för andra människor och kände sig helt säker på att dessa tankar och bilder kom direkt från Gud. Så här förklarar Sarah med egna ord om hur hon fick ett tilltal från Gud:

En dag satt jag i min bönestol och hade just avslutat en bön och jag tänkte på en bild. Jag trodde att mina tankar vandrade iväg. Jag såg båtar. Och medan jag funderade på det så ringde telefonen, och det var pastorn. Han var på ett möte och ringde om något helt annat – och det var en riktigt oväsentlig sak han ringde om. […] Efteråt kände jag mig manad att fråga ‘Varför ringde du mig?’ och han svarade ‘Jag vet inte. Det bara kändes som att det var meningen att jag skulle ringa dig’. Och då klickade det, att bilden jag hade sett inte var en distraktion från mina böner utan var sammankopplad med mina böner. Jag berättade för honom om bilden jag sett. Han berättade då att när han kommit tillbaka till mötet så hade flera personer fått samma bild, och att det handlade om Jesus vid rodret på ett skepp. Det låter galet, förstås. Men ändå är det precis så det fungerar.

Luhrmann jämför den sofistikerade expertisen hos någon som tränats i att höra Guds röst med expertisen hos en barnmorska som tränats i att uppfatta mönster vid en ultraljudsundersökning, något som för ett otränat öga är mycket svårare att åstadkomma. Vill man höra och känna igen Guds röst så behöver man utveckla sin perception, och det kräver mycket träning.

För mig personligen var detta en otroligt intressant bok och den fyllde även en terapeutisk funktion eftersom jag kunde känna igen mig (från den tiden då jag själv var en evangelikal kristen) i sättet att tänka och resonera hos de personer som Luhrmann intervjuade och det var därför särskilt välgörande att få ett annat perspektiv på min egna upplevelser genom att ta del av Luhrmanns analyser utifrån en psykologisk och antropologisk synvinkel.

Luhrmann är dock mycket noga med att inte någonstans i sin bok ta ställning i frågan huruvida Gud existerar. Det kan förstås inte uteslutas att Gud, om han finns, endast kommunicerar på ett sådant sätt som är omöjligt att skilja från något som förefaller vara en inbillad, om än sofistikerad och välutvecklad, inre föreställningsvärld. Men det skymtar mellan raderna, åtminstone från mitt perspektiv, att Luhrmann förmodligen inte skulle ha särskilt svårt att skriva under på de bevingade ord som brukar tillskrivas Pierre-Simon Laplace: ”Jag har ingen användning av den hypotesen”.

Jag kan för övrigt även rekommendera intervjun med Tanya Luhrmann i den religionskritiska – och dessvärre numera nedlagda – podcasten Reasonable doubts:

http://freethoughtblogs.com/reasonabledoubts/2012/07/07/episode-104-religious-experience-with-guest-tanya-luhrmann/