You are currently browsing the tag archive for the ‘Jerry DeWitt’ tag.

Du lägger upp en bild på Facebook. En bild på dig själv, din son och en person som du alldeles nyligen har börjat se upp till. Detta får större effekter än vad du föreställt dig. Som en konsekvens av att du lagt upp denna bild börjar det pratas om dig i samhället du bor i. Inom kort får du veta att du inte får ha ditt jobb som byggnadsinspektör kvar.  Du hamnar efter med räkningarna och får ett besked om ett förestående pantövertagande av ditt hem. Personer du betraktat som nära vänner har slutat hälsa på dig när ni möts i köpcentret. Din livskamrat, sedan drygt 20 år tillbaka, lämnar dig.

Detta var vad som hände efter att Jerry DeWitt, en före detta pastor inom evangelikal kristendom i DeRidder i Louisiana, lade upp en bild på Facebook där han och hans son poserade tillsammans med Richard Dawkins, en bild som togs under Texas Freethought Convention i Houston under oktober 2011. Nu var det allmänt känt i den lilla staden DeRidder att han inte längre trodde på Gud. Det gjorde man inte ostraffat.

Efter att ha varit en brinnande evangelist vars största önskan varit att komma närmre Gud och tjäna honom genom att leda människor till tron på Jesus Kristus under cirka 25 års tid hade ett antal omständigheter i hans liv fått honom att gradvis förändra sin teologi. Han hade gått från att ha betraktat Bibeln som felfri till att se den som omfattande värdefulla, men mytiska, berättelser. Han hade gått från att ha kämpat med tanken om helvetet som ett evigt pinorum till att omfamna annihilationismen (att själar som inte hamnar i himlen tillintetgörs). Han hade gått från att ha trott på att mirakler tillhörde kristna människors vardag till att tro att Gud inte verkar särskilt mycket alls, och att det rätta är att sätta sitt hopp till läkarvetenskapen snarare än till bönens kraft.

Slutligen hade han under ett dramatisk telefonsamtal, då en församlingsmedlem ringt och berättat att hennes bror låg på sjukhus efter en allvarlig motorcykelolycka, insett att han var helt oförmögen att be för hennes bror i telefonen (vilket var något som han mycket väl visste förväntades av honom i den situationen). När han hade lagt på luren såg han sig själv i spegeln och insåg att det just där och då var en ateist han betraktade. Den närmast livslånga drömmen om att få predika och skapa väckelse hos människor var plötsligt fullständigt krossad, för alltid.

I boken ”Hope after faith – An ex-pastor’s journey from belief to atheism” (Da Capo Press, 2013) beskriver Jerry DeWitt sin resa från att ha blivit frälst på ett pingstkyrkligt tältmöte i April 1986, där Jerry Lee Lewis kusin Jimmy Swaggart predikade, fram till dess att han tar examen som den första offentligt tillkännagivna deltagaren i The Clergy Project, under 2011, och därefter börjar engagera sig i den sekulärhumanistiska rörelsen. Han beskriver sin otroligt starka Gudslängtan, de andliga syner han upplever, hur han ser hur Guds hand leder honom i olika situationer, hur han kämpar med att få ihop ekonomin som evangelist och familjefar och hur han jobbar med att hitta fram till den rätta teologin. Det är ett fascinerande livsöde, men det som framför allt träder fram när man läser den här boken är med vilken styrka den slår hål på den alltför vanligt förekommande föreställningen från det kristna lägrets håll att en avfälling aldrig kan ha varit en ”sann kristen”.

Jag har själv mött den inställningen alldeles för ofta. Av någon anledning är det oerhört provocerande för många evangelikala/karismatiskt kristna att någon som varit ”inne i fållan”, trott minst lika mycket som dem, tillbett och lovsjungit Gud, lagt sitt liv i Jesu händer och varit med om minst lika många ”under och tecken” som dem, överhuvudtaget ens kan komma fram till uppfattningen att Gud sannolikt inte existerar. Något måste ha varit fel med apostatens tro, den kan inte ha varit äkta. Man blir avfärdad med förklaringen att man aldrig var en ”sann kristen”. Dessa personer borde verkligen ta del av Jerry DeWitts livsöde. Hans bok ger en utlämnande och tydlig inblick i en sant troende pastors liv och hans längtan efter att vara hängiven den Gud som han älskar.

Den här boken har verkligen potential att skapa ödmjukhet hos många kristna, men jag inser samtidigt att steget för en dylik målgrupp att ens ta sig för att läsa en bok av det här slaget är alldeles för mycket att hoppas på. Och det, måste jag tillstå, är sannerligen beklagligt.

Annonser

Twitter – Tweets från @hsvensson