You are currently browsing the category archive for the ‘Moral’ category.

Det finns, och bör finnas, en skiljelinje mellan vetenskap och filosofi, även om den inte alltid är helt knivskarp. Men om dessa verksamheter åtskiljs alldeles för mycket riskerar man att den synergieffekt, som kan uppstå när man kombinerar dem, går förlorad. Ett försök att peka på vinsterna med att föra vetenskapen och  filosofin närmare varandra gör filosofiprofessorn Massimo Pigliucci i sin bok ”Answers for Aristotle – How Science and Philosophy Can Lead Us to a More Meaningful Life” (Basic books, 2012).

Pigliucci inleder med att definiera begreppet sci-phi:

Den visdom (och de praktiska råd) som följer av att reflektera kring världen och våra liv genom att använda de två mest kraftfulla tillvägagångssätten för att nå kunskap som människan hittills utarbetat: filosofi och vetenskap. (Min översättning.)

Kopplingen till Aristoteles i bokens titel har att göra med att denne välkände tänkare betraktade livet som ett projekt, där det allra viktigaste vi kan göra är att fråga oss själva hur vi skall bedriva detta projekt. Aristoteles var en av de första vi känner till som med hjälp av både filosofin och vetenskapen försökte besvara denna fråga (nu gjorde man förvisso ingen formell uppdelning mellan filosofi och vetenskap förrän över tusen år efter Aristoteles död, men man kan åtminstone säga att hans vetenskapliga synsätt var banbrytande inom filosofin).

Aristoteles menar att vi bör anstränga oss för att uppnå eudaimonia, vilket ofta översätts som lycka. En bättre översättning skulle antagligen vara välmående eller blomstrande. Eudaimonia uppnås, kortfattat, genom att man gör de rätta sakerna av de rätta skälen under livets gång.

De vetenskapliga framstegen inom framför allt kognitions- och neurovetenskap lär oss mer och mer om hur hjärnan fungerar och vilken roll våra intuitioner och värderingar spelar när det gäller vårt beslutsfattande. Så vad kan vetenskapen säga oss när vi funderar över hur vi skall hantera moraliska problem? Pigliucci tar upp det välkända moraliska dilemmat om ”den skenande spårvagnen”. I detta tankeexperiment, introducerat av moralfilosofen Philippa Foot, föreställer man sig att man står inför möjligheten att förhindra en skenande spårvagn från att köra på fem personer längre fram på spåret om man växlar spår, med den konsekvensen att endast en person blir påkörd och dödad av spårvagnen på det andra spåret. Frågan är därmed: vad är det moraliskt rätta att göra – bör du växla om spårvagnen eller inte?

Det visar sig att de flesta som ställs inför detta dilemma anser att man bör växla spår.

Mer intressant blir det dock när man inför ytterligare en variant av detta moraliska dilemma. En annan moralfilosof Judith Thomson, föreslog följande alternativ: Det är precis som i förra fallet en skenande spårvagn på väg att döda fem personer om den inte stoppas. Du står på en bro varunder spårvagnen kommer att passera och du inser att om du släpper ned något tillräckligt tungt skulle spårvagnen bromsas in och stanna innan den träffar de fem personerna. Bredvid dig står en klart överviktig man. Om du knuffar ned honom på spåret kommer spårvagnen att stoppas. Bör du göra det?

Det intressanta här är att i båda fallen rör det sig om att offra ett liv för att rädda fem. Men Thomsons variant tenderar människor att svara nej på, det vill säga att det inte vore moraliskt rätt att knuffa mannen från bron.

Varför då, kan man fråga sig. Här har kognitionsvetenskapen faktiskt något att säga, påpekar Pigliucci. I en studie utförd av några forskare inom kognitionsvetenskap ställdes en grupp människor som drabbats av en viss skada i hjärnan (närmare bestämt i ventromediala prefrontala cortex, en del av hjärnan som hanterar emotionella reaktioner) inför båda dessa versioner av den skenande spårvagnen-dilemmat. Jämfört med en kontrollgrupp av icke-hjärnskadade deltagare så kunde man inte hitta någon skillnad på frågan huruvida det var moraliskt riktigt att växla om spårvagnen, men när det kom till frågan om huruvida det var moraliskt riktigt att knuffa ned den överviktiga mannen så visade det sig vara dubbelt så många i gruppen med hjärnskadade deltagare som ansåg detta vara ett moraliskt korrekt förfarande, jämfört med deltagarna i kontrollgruppen. Forskning av detta slag kan alltså bidra med intressant information om hur våra hjärnor tenderar att hantera information, och vilka delar av hjärnan som är inblandade i olika typer av frågeställningar. Detta visar ganska tydligt att emotionellt ”handikappade” människor inte reagerar med samma motstånd mot ”broversionen” av spårvagnsdilemmat som ”vanliga” människor gör.

Pigliucci leder oss därefter vidare i boken genom frågor om kunskapens gränser, kärlek och vänskap, den fria viljan, religion, rättvisa, med flera områden, där han exemplifierar med vad filosofin har kunnat bidra med inom respektive område samt presenterar exempel på vetenskapliga upptäckter som gjorts som bidragit till att ge oss en tydligare bild av vad det är som egentligen försiggår. Vi får därigenom en inblick i en liten del av den vetenskapliga forskning som för tillfället formar vår förståelse av människan och hennes plats i världen.

Boken är nivåmässigt lite ojämn, då vissa avsnitt går relativt djupt medan andra behandlas lite väl ytligt. Framför allt diskussionen kring fri vilja lämnade en hel del kvar att önska. Det framgår också tydligt att Pigliucci anser att dygdetik är det bästa etiska systemet att bygga vidare på, och en mer djuplodad analys av de mest kända etiska perspektiven hade inte skadat. Frågan är förstås hur mycket utrymme som är rimligt att ägna åt respektive avsnitt i en bok som spänner över ett så stort och outtömligt område, vilket man kan betrakta som ett försvar av Pigliuccis upplägg.

Den största behållningen för min egen del av att läsa den här boken var dock främst att den stimulerar till nya tankar och reflektioner kring hur man kan skapa sig ett meningsfullt liv samt hur mycket det verkligen finns att fördjupa sig i om man nu vill ta sig an Aristoteles uppmaning att sträva mot eudaimonia. Ett skäl så gott som något för att läsa den här boken.

Annonser

Ett tröttsamt och alltför vanligt argument man kan möta från kristna (och andra religiösa) är att ateister är inkonsekventa, eftersom många ateister (däribland jag) menar att det inte finns något som tyder på att en objektiv moral existerar.  Om det inte finns någon objektiv måttstock att falla tillbaka på, menar man, så kan man aldrig avgöra om en viss handling är rätt eller fel. Därmed skulle ateisten vara inkonsekvent, eftersom hon i praktiken faktiskt har uppfattningar om hur man bör bete sig mot sina medmänniskor. Det finns en del problem med detta resonemang, vilket är ämnet för detta inlägg.

Med objektiv moral menar man i regel att det finns ett givet svar på varje fråga om en viss handling är moraliskt rätt eller moraliskt fel (eller möjligen moraliskt neutral). Detta svar anses inte vara avhängig någon människas åsikt eller känsla inför en viss handling, utan är helt oberoende av människors uppfattningar. Om dessa objektiva svar kring interaktioner människor emellan inte skulle existera så skulle det därmed inte finnas någon anledning att handla på ett sätt framför ett annat, menar man. De ateister som inte tror på en objektiv morals existens påstås därmed vara inkonsekventa om de uttrycker en åsikt kring vad som är moraliskt rätt eller fel.

För det första anser jag, för att låna ett bibliskt uttryck, att man bör fundera över den bjälke man har i sitt eget öga innan man påpekar flisan i någon annans öga. Det är inte intellektuellt hederligt att peka finger åt någon för att man anser att de inte har någon giltig grund för sina moraliska uppfattningar om man inte själv kan redovisa en sådan grund. Det är exempelvis inte tillräckligt att påstå att man tror på den objektiva moralens existens för att kunna anse sig ha en giltig grund för sina moraliska uppfattningar. En objektiv moral börjar inte existera för att man påstår att den existerar. Den objektiva moralens existens behöver påvisas av den gudstroende för att hon, på sina egna premisser, själv skall kunna anses vara konsekvent. Att detta inte låter sig göras på något enkelt sätt behöver jag knappast redogöra för närmare. Detta är alltså inte ett litet problem för religiösa som hävdar att ateister är inkonsekventa, utan ett allvarligt sådant, som de behöver ta itu med innan de har några som helst skäl att fokusera på ateisters eventuella brist på konsekvens i tron att de själva inte skulle omfattas av samma kritik. Något annat är bara ohederligt.

För det andra behöver den troende, efter att hon har påvisat den objektiva moralens existens, kunna redovisa hur hon härleder svaret från den objektiva moralen på frågan om en given handling i en given situation är moraliskt rätt. Hon behöver alltså påvisa att det överhuvudtaget går, via denna objektiva moral, att avgöra att handling X är att föredra framför handling Y i en given situation. Hon kan inte säga ”jag tycker att X är att föredra framför Y” eller ”jag känner att X är att föredra framför Y”. Inte heller ”jag tror att Gud vill det” är i närheten av ett giltigt svar på den frågan. Återigen, detta gäller givetvis endast om hon anser att en konsekvent hållning är viktig, vilket åtminstone är ett krav hon ställer på ateisten i detta fall. Hon måste alltså visa att X är det korrekta alternativet enligt den objektiva moralen. Hur hon överhuvudtaget skulle gå till väga för att göra det har jag inte ens den vagaste uppfattning om. Klarar hon inte att visa hur detta skall gå till har hon därmed underkänt sina egna uppfattningar om vad som är moraliskt rätt eller fel, helt enligt sitt eget sätt att resonera om vad som krävs för att vara konsekvent.

För det tredje är det lätt att konstatera att vi människor bär på värderingar alldeles oavsett vad vi har för uppfattning om huruvida någon objektiv moral existerar eller ej. Det är en del av den mänskliga naturen att ha värderingar. Kristna hävdar förstås att dessa värderingar kommer från Gud, och att de därför på något sätt skulle vara att lita på. Även här behöver kristna presentera belägg för att visa att ett sådant antagande är korrekt, och även om man skulle lyckas med det så återstår det likväl för den kristne att påvisa att dessa värderingar korrelerar med den objektiva moralen. Det är dock mycket lätt att påvisa att detta definitivt inte kan gälla människors samtliga värderingar, eftersom olika människor har olika, motstridiga, värderingar om identiska situationer.

Så här långt har vi alltså visat att anklagelser om att ateister är inkonsekventa är ett ohederligt angrepp om man nu anser att konsekvens är något som även kristna skall omfattas av. Den troende har en hel del problem att ta itu med innan hon kan sägas ha anledning att inte omfattas av exakt samma kritik som hon riktar mot ateisten. Man har alltså inte kommit så mycket längre än exempelvis en filosofisk skeptiker som påstår att det enda vi kan vara säkra på är att vi ingenting vet, men som sedan inte lyckas redogöra för hur hon kan påstå sig veta att det är så. Det finns alltså all anledning för den gudstroende att avvakta med att slå sig för bröstet, som den som skulle vara mer konsekvent, innan man lyckats presentera hållbara belägg för att tron på en objektiv moral skulle vara mer rimlig än tron på dess icke-existens. Den ödmjukheten är dessvärre något man alltför sällan möter hos religiösa i den här typen av diskussioner.

Frågan om vad som är gott och ont eller rätt och fel i mänskliga relationer är givetvis inte något trivialt filosofiskt problem. Vi människor har mycket starka uppfattningar om gott och ont som vi inte kan förneka. Det är värderingar vi inte tar särskilt lätt på. Det är inte något vi kan jämföra med ”tycke och smak”, det är inga godtyckliga uppfattningar. Precis som jag inte kan stänga av hungerkänslan när jag väntar för länge med att äta mat, kan jag inte heller stänga av att jag upplever en överväldigande känsla av att människor betett sig på ett moraliskt förkastligt sätt när jag exempelvis läser om häxbränningarna under medeltiden. Moral handlar, enligt min bedömning, inte om att upptäcka vad som är rätt och fel utan att med hjälp av vår empatiska förmåga och vårt förnuft resonera oss fram till vilka moraliska uppfattningar som är att föredra. Vad vi instinktivt upplever är moraliskt riktigt kan vi faktiskt förändra genom att kritiskt granska vår egen moraliska intuition och därigenom komma fram till en ny ståndpunkt. Därför går det också utmärkt att argumentera för vilken moralisk uppfattning vi bör föredra, vilket är något som sker hela tiden i diskussioner människor emellan. Och det är också precis vad jag ägnat mig åt här ovan.