You are currently browsing the monthly archive for december 2016.

Frågan om huruvida det existerar någon gud är inte särskilt ny. Det är en mångtusenårig debatt, som alltjämt pågår. Ett av skälen som brukar anföras till att ifrågasätta teismens anspråk är att Gud, av allt att döma, inte är särskilt tillgänglig för oss människor. Gud, om han finns, har uppenbarligen en tendens att hålla sig i det fördolda.

Den kanadensiske filosofiprofessorn J L Schellenberg (född 1959) har under sin karriär grundligt utforskat problematiken kring vad som inom religionsfilosofin kommit att benämnas Divine hiddenness, bland annat genom att ge ut böcker och skriva artiklar i ämnet. Från att historiskt sett handlat mer om ångesten och den existentiella känslan av övergivenhet (se t. ex. Jesu ord på korset ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” i Mark 15:34) har begreppet Divine Hiddenness alltsedan Schellenbergs bok Divine Hiddenness and Human Reason (Cornell University Press, 1993; nyutgåva 2006) kommit att associeras med tanken att en Gud som är fullkomligt kärleksfull inte skulle välja att hålla sig gömd för människan. Nedan följer en presentation av det argument som Schellenberg framför i denna bok.

Schellenberg utgår inte från problemet med att Gud verkar frånvarande, utan tar avstamp i sina reflektioner kring vad det faktiskt skulle innebära att vara fullkomligt kärleksfull. Värt att nämna är att Schellenberg håller sig till den klassiska teistiska föreställningen att Gud är fullkomligt kärleksfull, så föreställningen att det finns en Gud som inte är fullkomligt kärleksfull är därmed helt ohotad av Schellenbergs argument (men den föreställningen är dock att betrakta som ytterst ovanlig).

En fullkomligt kärleksfull Gud skulle, enligt Schellenberg, vilja ha en personlig relation med varje människa som är kapabel till att ha en sådan relation. Det är en direkt konsekvens av att vara fullkomligt kärleksfull. Om man älskar någon, och särskilt med fullkomlig kärlek, så är en tvingande konsekvens att man eftersträvar en personlig relation med föremålet för ens kärlek. Det vore inte ett uttryck för fullkomlig kärlek, menar Schellenberg, att inte finnas där och lyssna på personen man älskar, uppmuntra henne, eller spendera tid med henne överhuvudtaget.

Problemet som därmed tonar fram, efter att Schellenberg reflekterat kring vad fullkomlig kärlek innebär, är att en personlig relation inte kan upprättas mellan Gud och en människa som är kapabel till att ha en personlig relation med Gud om hon inte ens hyser föreställningen att Gud existerar. Att man behöver tro att ens motpart i en personlig relation överhuvudtaget existerar är en förutsättning, menar Schellenberg. För att kunna inleda en personlig relation med en människa som är kapabel till att ha en personlig relation med Gud så måste Gud först och främst se till, på något sätt, att personen i fråga överhuvudtaget tror att Gud existerar. Och att underlåta att inleda en personlig relation med en människa som är fullt kapabel till en personlig relation med Gud skulle som sagt inte vara fullkomligt kärleksfullt. Det finns alltså ingenting från Guds perspektiv, anser Schellenberg, som skulle motivera att han medvetet undanhåller det faktum att han existerar.

Så, givet premissen att Gud existerar, och resonemanget ovan, följer därmed att all form av icke-tro behöver förklaras utifrån att den person, som skulle vara kapabel till att ha en personlig relation med Gud men som de facto inte tror att Gud existerar, med nödvändighet är den enda som kan klandras för att vara orsaken till att hon inte tror (det vill säga att hon, mot bättre vetande, av någon anledning vägrar låta sig övertygas).

Den avgörande frågan, enligt Schellenberg, blir därmed: Existerar det någon klanderfri men fullt skälig icke-tro i världen (eng: inculpable reasonable nonbelief)? För om det finns människor, menar Schellenberg, som är öppna för att ha en relation med Gud, men som utifrån sina erfarenheter och förnuftsbaserade reflektioner kring frågan om Guds existens inte kommit fram till slutsatsen att Gud existerar, så blir den oundvikliga konsekvensen att Gud därmed inte existerar. Att det existerar skälig icke-tro, konstaterar Schellenberg, är något som de flesta teologer faktiskt erkänner (men han ägnar ett helt kapitel åt att argumentera för att så också skulle vara fallet).

Så här formaliserar Schellenberg sitt argument:

(1) Om Gud existerar så är han fullkomligt kärleksfull.

(2) Om en fullkomligt kärleksfull Gud existerar så förekommer inte skälig icke-tro.

(3) Skälig icke-tro förekommer.

Men (3) i kombination med (2) medför att:

(4) En fullkomligt kärleksfull Gud existerar inte.

Och från (4) tillsammans med (1) följer att:

(5) Gud existerar inte.

En första invändning mot resonemanget ovan skulle kunna vara, i enlighet med vad som brukar framföras i försvar mot teodicéproblemet, att Gud kan ha särskilda – för oss okända – skäl att tillåta viss ondska förekomma i världen för att det tjänar ett högre, godare syfte än om denna ondska inte tilläts förekomma. Schellenberg ställer sig frågan varför man bör anta att skälig icke-tro skulle ingå i denna klass av ”gudssanktionerad ondska”. Att bara hävda att skälig icke-tro skulle kunna ingå i denna klass är inte tillräckligt, eftersom man lika gärna kan hävda att den inte skulle kunna ingå i denna klass. För att lyckas bemöta Schellenbergs prima facie-argument enligt ovan på detta sätt skulle man i så fall behöva visa varför premiss (2) i resonemanget ovan skulle vara mindre sannolik än dess motsats.

Schellenberg gör en imponerande insats genom att ta fram en extensiv sammanställning av argument som framförts i den teologiska litteraturen som erbjuder, eller skulle kunna erbjuda, ett försvar av förekomsten av både skälig icke-tro och en fullkomligt kärleksfull Gud. Exempelvis går han igenom argument från John Hick, Richard Swinburne, Blaise Pascal, Joseph Butler och Søren Kierkegaard, med flera. Eftersom Richard Swinburne är den religionsfilosof på den teistiska sidan som jag personligen skulle tillskriva högst auktoritet i det här fallet tänkte jag redogöra för Schellenbergs bemötande av Swinburnes argument för varför Gud skulle kunna motiveras till att tillåta skälig icke-tro.

Så här formulerar sig Swinburne i boken The Existence of God (Oxford University Press, 1979, s. 211-212) (min översättning):

Guds existens skulle för dem [människorna] bli uppenbar allmänkunskap. Att veta om att det finns en Gud skulle innebära att veta om att Gud kände till ens mest hemliga tankar och handlingar; och med vetskapen om att Gud är rättvis skulle man förvänta sig att straffet för ens dåliga handlingar och tankar skulle vara rättvist. Även om en god Gud inte skulle straffa dåliga människor så skulle de ändå erfara straffet av att veta om att Gud var medveten om deras dåliga handlingar. De skulle inte längre kunna framstå som respektabla medborgare; Gud skulle vara en alltför uppenbar del av samhället. Vidare, genom att se Gud, ansikte mot ansikte, skulle man se att han är god och värdig tillbedjan och därmed skulle man ha all anledning att anpassa sig efter hans vilja. I en sådan värld skulle människan ha ett mycket litet mått av frestelse att göra fel – det skulle finnas anledning att både utifrån försiktighet och förnuft göra det som är moraliskt rätt. Men människan har bara ett reellt moraliskt val om hon har anledning att välja mellan både onda och goda handlingar; eftersom […] en människa endast kan välja en handling som hon ser en anledning att utföra.

Enligt Swinburne så finns det alltså skäl för Gud att inte göra människor medvetna om att han existerar utifrån antagandet att människans moraliska valmöjligheter skulle reduceras till att nästan bara medge moraliskt försvarbara val, och därmed inskränka människans fria vilja. Men Schellenberg är inte särskilt övertygad. För det första, menar Schellenberg, finns det ingen anledning att tro att önskan om att göra det som i Guds ögon är fel skulle upphöra endast genom vetskapen om att Gud existerar, utan endast påverka valet om huruvida man skall agera enligt sin önskan om att göra det som är felaktigt. Frestelserna skulle inte upphöra, vilket även tydliggörs av Swinburnes formulering om ”mycket litet mått av frestelse”.

Dessutom, påpekar Schellenberg, så är det skillnad på att tro att det är mer sannolikt än inte att Gud existerar och att vara helt säker på att Gud existerar. Distinktionen mellan dessa typer av uppfattningar kan spela en avgörande roll för hur det påverkar människors handlingar. Att tro att Gud existerar måste inte heller med automatik medföra att man är rädd för att bli straffad när man agerar utifrån det man önskar göra, och kan lika gärna medföra att man även som gudstroende rationaliserar bort de negativa konsekvenserna som skulle kunna följa, eftersom man faktiskt har en önskan att handla på ett visst (omoraliskt) sätt. Det är också skillnad på hur synen på Guds straff skulle påverka en människas handlande, då det inte är samma sak att förvänta sig ett straff här och nu, som att förvänta sig ett straff efter döden. Om straffet ligger långt in i framtiden, finns det psykologiskt sett större utrymme att handla omoraliskt jämfört med om man fick ett straff, via exempelvis en elchock, i direkt anslutning till handlingen.

Schellenberg nämner också, vilket jag skulle säga är ett tämligen starkt argument, att om vi observerar vår omvärld så är det inte särskilt svårt att konstatera att gudstro inte hindrar människor från att begå omoraliska – till och med riktigt vedervärdiga – handlingar.

Schellenberg går noggrant igenom de argument han lyckats identifiera i den teologiska litteraturen och gör även sitt yttersta för att förfina och förbättra dessa argument, men kommer i varje enskilt fall fram till samma slutsats; att det inte framkommit några godtagbara skäl till att betrakta hans argument som vederlagt.

Personligen tycker jag att hans bok utgjorde en fascinerande läsning och kan varmt rekommendera Divine Hiddenness and Human Reason för den som vill ta del av en filosofiskt stimulerande och mycket välskriven bok.

Annonser