You are currently browsing the monthly archive for januari 2015.

Jesus måste, enligt alla rimliga bedömningar, anses vara en av historiens allra mest inflytelserika personer. Över två miljarder människor kallar sig kristna och ännu fler har direkt eller indirekt påverkats av de åsikter och handlingar som traditionellt sett tillskrivits Jesus. Det råder en konsensus bland experter att den mest sannolika slutsatsen är att kristendomen är baserad på en faktisk person som en gång gick omkring på jorden och predikade för människor. Därför kan det – med all rätt – anses vara kontroversiellt att hävda att det finns stora problem avseende de metoder som använts i Jesusforskningen samt att det finns logiska brister i resonemangen som ligger bakom denna konsensus och att det därför är mer rimligt att dra slutsatsen att Jesus aldrig existerat. Detta är dock precis vad Richard Carrier gör i två volymer*, varav den senare har titeln On the historicity of Jesus – why we might have reason for doubt (Sheffield Phoenix Press, 2014).

I On the historicity of Jesus lägger Carrier fram sina argument för varför han tror att Jesus aldrig existerat som en historisk person utan att han först uppstod som en idé om en frälsare som dog och uppstod ute i rymden för att sona människans synd, men som senare blev euhemeriserad – det vill säga att Jesus placerades i historien som om han existerat på riktigt – vilket var, och detta är en ganska viktig iakttagelse, en litterär trend under den här perioden.

Inledningsvis hänvisar Carrier till en skrift vid namn Jesajas himmelsfärd som beskriver när Jesaja far upp i himlen och får kunskap om att Guds son, Kristus, skall stiga ned från den sjunde himlen, en himmel i taget, och för varje nivå skall han förvandlas och anta samma skepnad som änglarna har som befinner sig där, tills han når himlavalvet (the firmament). Där skall han korsfästas av Djävulen och hans demoner. Sedan skall han uppstå på den tredje dagen och stanna där i ett och ett halvt år. Sedan skall han stiga upp genom de olika himlarna och slutligen sätta sig på Guds högra sida. Detta är alltså något som inte sker på jorden, utan i himlavalvet. Och att det inte är jorden det rör sig om framgår av samma verk där det anges att det i himlavalvet finns ting som liknar de som finns på jorden.

Originalet till Jesajas himmelsfärd finns inte kvar, utan endast manipulerade versioner har återfunnits. Evidensen pekar dock på att den skrevs under det första eller andra århundradet. Framför allt finns det några formuleringar som är särskilt intressanta: ”så hans nedstigande, som ni kommer se, är dold för himlarna så det förblir okänt vem han är” (min översättning), och ”Och de kommer inte veta att du är min förrän jag med min himmelska röst sammankallat deras änglar och deras ljus och min mäktiga röst låter sig höras till den sjätte himlen, så att du kan döma och förgöra prinsen och hans änglar och gudar av denna värld, och den värld som de härskar över.” (min översättning). Det finns skäl att anta att Paulus i Första Korinthierbrevet 2:8 syftar på just dessa beskrivningar (från en äldre version av Jesajas himmelsfärd): ”Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade känt till den skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre.” (Bibel 2000).

Det är denna idé som Carriers myticism tar avstamp i; att den Jesus de första kristna trodde på var en person som dött och uppstått i enlighet med Guds plan, men att detta inte ansågs ha skett på jorden. Jag kommer nedan att presentera en kort sammanfattning (åtminstone i förhållande till de 696 sidor boken utgör) av Carriers argument för att så skulle vara fallet.

Bakgrundskunskap

Carriers expertis är inom antik historia och bokens fjärde kapitel behandlar relevant bakgrundskunskap som behöver beaktas när man skall försöka skapa sig en bild av kristendomens uppkomst. Bland annat redogör Plutarchos (c:a 46 e.Kr. – c:a 120 e.Kr), i en biografi över Romulus, för att Romulus, grundaren av Rom, var son till en gud, att han var född av en jungfru, att ett försök görs att döda honom som barn, att han växer upp i en fattig familj, att han blir en anspråkslös herde, att han som man blir älskad av folket, att han blir hyllad som konung och dödad av en konspirerande elit, att han sedan uppstår från de döda och visar sig för en vän för att berätta de glada nyheterna och far upp till himlen för att sedan regera. Likheten med Jesus går förstås inte att förneka. Romulus firades dessutom varje år i ritualer där man hade skådespel om Romulus liv, så det var inte fråga om någon obskyr historia som ingen kände till.

Ytterligare exempel som Carrier tar upp är att judendomen inte var särskilt enhetlig när kristendomen startade. Det fanns ett antal olika inriktningar som hade olika teologiska, politiska och metafysiska uppfattningar. Många judar hade redan väntat länge på en Messias när kristendomen bildades och det fanns en mångfald av vitt spridda förväntningar på någon form av Messias under Romarrikets början. Det fanns till och med, före kristendomens uppkomst, några judar som förväntade sig att Messias skulle bli dödad, istället för att segra på en gång, och att detta skulle markera en tidpunkt för att världens undergång strax därefter skulle följa. Denna uppfattning var alltså inte unik för kristendomen.

Carrier nämner även att många judar sökte igenom sina heliga skrifter för att finna hemliga meddelanden från Gud om den Messias som skulle komma. Många doktriner uppstod på detta sätt, där olika församlingar hittade olika saker och betraktade dessa som inspirerade, eftersom man ansåg att dessa mönster var för osannolika för att vara där av en slump. Kort sagt var det den tidens bibelkod man ägnade sig åt. Vad man ansåg vara inspirerade heliga skrifter var dessutom på den här tiden många fler än vad som idag ingår i Gamla Testamentet (GT). Man utgick även från texter som vi inte ens har kvar idag.

Kristendomen, förklarar Carrier, började som en karismatisk sekt där många ledare och medlemmar uppvisade tecken på en schizotyp personlighet. De såg ofta syner och hörde röster. De betraktade ofta sina drömmar som gudomlig kommunikation, uppnådde transliknande tillstånd, praktiserade glossolali (tungotal) och var mottagliga för psykosomatiska sjukdomar (demonbesättelser, psykosomatisk blindhet, stumhet och förlamning). Framför allt hallucinationer, visuella såväl som auditiva, är intressanta i sammanhanget. Studier av shamanism, profeter och heliga män har funnit evidens för att hallucinationer ofta givits religiös auktoritet över hela världen genom historien, eventuellt även så långt tillbaka som förhistorisk tid. Benägenheten att hallucinera påverkas i hög grad av den kulturella kontexten, dvs att människor hallucinerar mer frekvent i en kultur som förordar och accepterar hallucinationer, medan det förekommer i mindre utsträckning i kulturer som förkastar och ogillar företeelsen. Det finns därtill en naturlig benägenhet hos människan att hallucinera, exempelvis vid sjukdom, under fasta, under sorg eller vid sömnlöshet. Det finns en skala av personlighetstyper där människor har mer eller mindre benägenhet till hallucination, där vi kan se schizofreni som en ytterlighet där hallucinationerna kan bli ett allvarligt problem i det dagliga livet. När kristendomen uppstod så skedde det alltså i en judisk kultur där det var vanligt med övningar framtagna för att provocera hallucinationer.

Carrier inkluderar även i bakgrundskunskapen något som han benämner Rank-Raglan-hjältetypen, baserat på vanligt förekommande element i hjälteberättelser utifrån forskning av Otto Rank och Lord Raglan. Det finns tjugotvå element enligt denna hjältetyp:

  1. Hjältens mor var jungfru.
  2. Hans far är kung eller tronarvinge.
  3. Omständigheterna kring hans tillkomst är ovanliga.
  4. Han har rykte om sig att vara Guds son.
  5. Det görs försök att döda honom som barn.
  6. Han undkommer utan att de som försöker döda honom har vetskap om det.
  7. Han växer upp i ett främmande land, med en eller flera fosterföräldrar.
  8. Vi får inte veta något om hans barndom.
  9. När han når mandomsålder återvänder han till sitt framtida kungadöme.
  10. Han blir krönt eller hyllad som kung.
  11. Han regerar utan större händelser (exempelvis krig eller nationella katastrofer).
  12. Han påbjuder lagar.
  13. Han förlorar favör med gudarna eller sina undersåtar.
  14. Hans fördrivs från tronen eller staden.
  15. Han erfar en mystisk död.
  16. Han dör på en kulle eller hög plats.
  17. Hans barn, om han har några, efterträder honom inte.
  18. Hans kropp visar sig ha försvunnit.
  19. Han har ändå en eller flera heliga gravkammare (faktiskt eller fiktivt).
  20. Innan han intar tronen eller gifter sig genomgår han en kamp med en stor motståndare (exempelvis en kung, en jätte, en drake eller ett vilddjur).
  21. Hans föräldrar är släkt.
  22. Han gifter sig med en drottning eller prinsessa som är släkt med hans föregångare.

Många som uppfyller denna hjältetyp omfattas också antingen av att a) ha utfört mirakler, eller att b) vara pre-existerande varelser som inkarnerats som människor, eller c) slutligen blivit tillbedda som frälsare. Vilken som helst av dessa skulle kunna läggas till som ett tjugotredje element. Jesus uppfyllde för övrigt samtliga dessa tre. Ytterligare ett element som skulle kunna tillföras denna hjältetyp är att ha uppfyllt profetior, vilket även det gäller Jesus.

De femton hjältar som omfattas av mer än hälften av elementen i denna lista är följande:

  1. Oidipus (21)
  2. Moses (20)
  3. Jesus (20)
  4. Theseus (19)
  5. Dionysos (19)
  6. Romulus (18)
  7. Perseus (17)
  8. Herkules (17)
  9. Zeus (15)
  10. Bellerofon (14)
  11. Jason (14)
  12. Osiris (14)
  13. Pelops (13)
  14. Asklepios (12)
  15. Josef [dvs, Jakobs son] (12)

Det intressanta här är att ingen av dessa fjorton hjältar (det vill säga, när vi exkluderar Jesus) anses vara historiska (om man undantar religiösa bokstavstroende i fråga om Moses och Josef). Det är alltså endast fråga om mytiska hjältar som samtliga har framställts som historiska personer, placerade i historiska sammanhang i berättelser som skrivits om dem, som kvalificerar sig för att ingå i listan över dem som uppfyller mer än hälften av elementen i Rank-Raglan-hjältetypen. Utifrån denna bakgrundskunskap, innan vi tittat närmare på övrig evidens, ställer Carrier frågan: hur rimligt är det att anta att av dessa hjältesagors huvudpersoner så är Jesus den enda som i realiteten skulle vara en historisk person?

 Utombiblisk evidens

I två välkända avsnitt i historikern Josefus verk Judiska fornminnen omnämns Jesus. Det mest kända avsnittet kallas Testimonium Flavianum och omfattar följande text (i svensk översättning av prof. Bengt Holmberg, enligt Wikipedia):

Ungefär vid denna tid uppträdde Jesus, en vis man, om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Han var Messias. Och när Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män, dömde honom till korset, upphörde inte de som först hade älskat honom [att göra det]. Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, [just som] de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut.

För det första, påpekar Carrier, är det uppenbart att detta är en absurd text om den är författad av en hängiven jude och sofistikerad författare som i normala fall skrev mycket mer elagant prosa, som dessutom hade för vana att förklara märkliga påståenden närmare för sina läsare. Det är istället självklart att detta rör sig om en kristen fabrikation införd i efterhand. Historiker har dock försökt att skriva om texten genom att plocka bort det som definitivt inte kan ha skrivits av Josefus för att sedan hävda att det som återstår måste ha kommit från Josefus penna. Det finns dock ett antal problem med dessa försök. Carrier nämner exempelvis att den sista meningen inte kan ha skrivits av  Josefus, där han nämner ”de kristnas stam” utan att förklara vad Kristus (Messias) är och vad det skulle innebära att Jesus var Messias, så meningarna ”Han var Messias” och den sista meningen är sannolikt inte författade av Josefus. Det är lika orimligt att han skrivit ”Om det nu är tillbörligt att kalla honom en man”, ”…gjorde förunderliga gärningar…” eller ”lärare för människor som gärna tar emot sanningen” utan att förklara för sina läsare vad han menar, eller genom att ge exempel, vilket han brukar göra. Så dessa meningar kan också strykas. Det är heller inte rimligt att Josefus talar om ”anklagelse från våra ledande män” utan att förklara vilka ledande män som åsyftas, eller vilken anklagelse det rörde sig om, och varför. Var Jesus skyldig? Varför drog Pilatus slutsatsen att han var skyldig? Varför avrättade inte judarna Jesus själva? Och om han nu var en sanningssägande, mirakelutförande man, älskad av många; varför blev han fälld för ett allvarligt brott? Det är inte, enligt Carrier, det minsta rimligt att Josefus kan ha skrivit detta utan att förklara vad det är han pratar om. Inte heller är det rimligt att anta att Josefus skrev att Jesus visade sig levande på den tredje dagen (som är en kristen trosartikel) utan att förklara varför eller vad han trodde att det skulle innebära. Det är även föga troligt att Josefus skulle hålla med om att Jesus uppfyllt profetior. Det blir alltså inte mycket kvar av texten, som man kan anse att Josefus rimligen författat.

Dessutom, menar Carrier, så finns det ingen anledning att använda texten som evidens för att Jesus var en historisk person, även om man skulle acceptera påståendet att Josefus var författaren till hela avsnittet, eftersom man inte kan utesluta att hans information i så fall kommer från kristna texter. Och då behöver man utgå från att dessa texter återger en korrekt beskrivning. Därutöver nämner ingen detta avsnitt förrän på 300-talet, inte ens kyrkofadern Origenes (c:a 185 – c:a 254), som hade en kopia av Josefus verk men som inte omnämner eller citerar detta, även i de fall han verkligen hade haft anledning till det.

Det andra avsnittet i Josefus Judiska fornminnen, är följande (översättning från Wikipedia):

Festus var död, och Albinus fortfarande på väg; så han [Ananos] inrättade ett råd av domare och lät inför detta föra brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob [eller: ”Jakob hette han”], och några andra. Dessa dömde han såsom lagbrytare, varefter han överlämnade dem till att stenas. Men de medborgare som syntes rättrådigast, och kände sig mest illa till mods inför lagöverträdelserna, ogillade det som skedde. […] på vilket kung Agrippa fråntog honom [Ananos] översteprästämbetet som han innehaft i endast tre månader och utnämnde Jesus, son till Damneus, till ny överstepräst.

Satsen ”som kallades Kristus”, menar Carrier, finns det goda argument att betrakta som en oavsiktlig interpolation. Detta på grund av sex skäl:

  1. ”Som kallades Kristus” är precis vad en lärd man eller skrivare skulle lägga till som en marginalanteckning för att påminna om (enligt vad han trodde) att det är Jesus Kristus som åsyftas.
  2. Ordvalet i sig och detta korta tillägg är just sådant som brukade användas i marginalanteckningar. Om Josefus dessutom var författare till Testimonium Flavianum (se ovan) borde han ha återkopplat till detta avsnitt för att förklara att det är samma Jesus det handlar om, och om han inte var författaren till Testimonium Flavianum borde han haft anledning att förklara vad Kristus innebär, eftersom han i så fall inte nämner det någon annanstans. Uttrycket är dessutom identiskt med Matteus 1:16 som handlar om Jesu familj, vilket är ett uttryck som en kristen vore mer benägen att använda än Josefus.
  3. Om denna avrättning gällde kristna, varför blev man så upprörd och varför vill man straffa Ananos om han avrättade någon eller några från den hatade gruppen kristna? Det är inte rimligt att Josefus, som var jude, inte såg någon anledning att förklara varför avrättningen av en kristen skulle medföra dessa konsekvenser. Om det däremot inte rörde sig om en avrättning av en kristen verkar reaktionerna långt mer rimliga.
  4. Avrättningen av Jakob stämmer inte överens med någon annan kristen berättelse om Jakobs död.
  5. Apostlagärningarna visar ingen kunskap om detta. Det är knappast troligt att kristna hade mindre kunskap om Jakobs död än Josefus. Evidensen pekar också på att författaren till apostlagärningarna använt Josefus som källa, men har uppenbarligen missat denna händelse i så fall, vilket är uppseendeväckande i sig från en författare som påstår sig gjort noggranna efterforskningar om sin kyrkas historia.
  6. Kyrkofadern Origenes visar ingen kunskap om detta, trots att han var välbekant med Josefus verk. Vi kan därmed vara relativt säkra på att Origenes kopia av Judiska fornminnen saknade denna hänvisning till Kristus.

Det finns således, avslutar Carrier, ingen entydig evidens för att Josefus någonsin nämnde Jesus Kristus i sitt verk Judiska fornminnen.

Två andra källor som brukar hänvisas till är författade av Plinius den yngre och Tacitus mellan åren 110 och 117. Dessa avsnitt kan dock inte konstateras bygga på andra källor än evangelierna, menar Carrier, vilket gör att de blir ointressanta i frågan kring huruvida Jesus existerat. Likaså kan referenser till historikerna Suetonius och Thallus avfärdas då de varken drar till eller från i frågan om Jesus var en verklig person.

Mycket mer än detta hittar vi inte, enligt Carrier, när det gäller utombiblisk evidens, vilket snarare talar emot än för en historisk Jesus. Särskilt om man tar i beaktande berättelserna om hur välkänd Jesus var och om alla de fantastiska händelser han var inblandad i. Det är alltså snarare förvånande att det inte finns mer omnämnande av honom utanför Bibeln. Det som återstår är därmed att titta närmare på den bibliska evidensen.

 Paulus brev

Paulus är författare till sju autentiska brev (13 eller 14 enligt traditionen) i Nya Testamentet (NT), vilket omfattar ungefär 20 000 ord. I dessa sju brev nämner Paulus ”Jesus” eller ”Kristus” åtminstone 280 gånger, och om man räknar referenser som ”Herren” eller ”Guds son” blir det över 300 gånger. För åtminstone hälften av dessa omnämnanden berättar han någonting om Jesus, men ingen av dessa kopplar samman Jesus med ett liv på jorden (om man inte tillför antaganden som inte står i texten). Korsfästelsen nämns mer än femton gånger och hans uppståndelse mer än trettio gånger. Carriers hypotes, om att Jesus antogs ha dött och uppstått i himlavalvet, motsägs alltså inte av dessa passager. Faktum är, skriver Carrier, att denna himmelska Jesus verkar vara den enda Jesus som Paulus känner till. Inte en enda gång nämner Paulus Jesu dop, hans predikningar, hans rättegång, något mirakel han utfört eller någon annan historisk detalj om hur Jesus var; vad han gjorde eller vad han fick utstå, varifrån han kom, var han hade varit eller vilka han träffade. Inga återberättelser om, eller hänvisningar till, personer som träffat Jesus förekommer i Paulus brev. Paulus nämner aldrig Galileen, Nasaret, Pontius Pilatus, Maria eller Josef. Han nämner inga exempel ur Jesu liv som är värda att ta efter. I de diskussioner som Paulus behövde ta med de olika församlingarna så handlade ingen dispyt om Jesu liv eller handlingar. Och ingen ställde några frågor om Jesu liv som han behövde besvara och ingen begärde något förtydligande eller exempel på vittnesmål för att förtydliga någonting om Jesu liv. Paulus, som är extremt angelägen att berätta om Jesus är helt absurt ointresserad av att tala om Jesu jordiska liv, under antagandet att han hade ett jordiskt liv. Paulus är dessutom väldigt tydlig med att det är skriften eller uppenbarelser som är källa till all kunskap om evangeliet; referenser till vittnens utsagor är fullständigt ointressanta från hans perspektiv. Detta är inte alls förvånande, givet Carriers hypotes, men det är absolut förvånande om man antar att Jesus var en person som – nära i tiden för Paulus omvändelse till kristendomen – hade levt, dött och uppstått på jorden.

Apostlagärningarna

Apostlagärningarna är ett fiktivt konststycke utan like, om man litar på Carriers omdöme. Man kan identifiera att författaren (traditionellt sett Lukas, det vill säga samma person som skrev Lukasevangeliet) lånat idéer högt och lågt från andra bibliska eller icke-bibliska litterära verk för att åstadkomma sin berättelse om vad som hände med apostlarna efter att Jesus dött på korset. Han lånar från Iliaden, Odysséen, Aeniden och Backanterna. Men i första hand är det Septuaginta (den grekiska översättningen av GT) som han använder allra mest. Berättelsen om Petrus syner kan exempelvis med lätthet antas vara inspirerade av Hesekiel (GT). Både Petrus och Hesekiel ser ”himlen öppnas” (Apg 10:11, Hes 1:1), båda blir befallda att äta något i sin syn (Apg 10:13, Hes 2:9), båda svarar två gånger ”Nej, min herre” med exakt samma grekiska formulering i de båda skrifterna (Apg 10:13, 11:8, Hes 4:14, 20:49), båda befalls att äta oren mat och både invänder med att de aldrig ätit något orent tidigare.

Lukas vill uppenbarligen få fram ett budskap och för att få till det, förklarar Carrier, sätter han helt enkelt ihop det han vill för att det skall passa hans berättelse. Paulus skriver exempelvis i Galaterbrevet att han var okänd för församlingarna i Judeen (Gal 1:22-23) och efter sin konvertering åkte han till Arabien och direkt därifrån till Damaskus och åkte inte till Jerusalem förrän efter åtminstone tre år (Gal 1:15-18), medan Apostlagärningarnas kapitel 7-9 menar att han kontinuerligt har kontakt med kyrkan i Jerusalem från början, till och med före sin konvertering, och att han åkte direkt till Damaskus efter sin konvertering och sedan tillbaka till Jerusalem bara veckor senare, och aldrig vistades i Arabien. I Apostlagärningarna får vi också reda på att Jesus stannade på jorden i 40 dagar och undervisade apostlarna, och mer än hundra andra troende, innan han flög upp till himlen tillsammans med änglar (Apg 1:3-15). Detta, påpekar Carrier, är tydliga tecken på myt, inte historia.

Enligt Apostlagärningarna övertrumfar Paulus dessutom Jesus i nästan allt. Hans resor omfattar ett större område (praktiskt taget hela det nordöstra medelhavsområdet), han reser på och runt ett större hav (medelhavet istället för Gennesaretssjön), och precis som Jesus så möter Paulus en havsstorm på en av dessa resor men räddas av sin tro (i fallet med Paulus förstörs dessutom ett helt skepp). Paulus rättegång varar flera år istället för en enda dag, och till och med en hel armé planerar att döda Paulus, och han blir räddad av en annan armé. Paulus skapar upplopp mot sig själv genom att läsa skriften i två synagogor. Paulus lyckades dessutom bli stenad och utsläpad ur staden, men han bara reste sig och gick in i staden igen, reste vidare och fortsatte predika dagen efter som om inget hänt. Detta inträffade direkt efter att man utropat Paulus som Gud, vilket han ödmjukt förnekade. Slutligen möter Paulus den romerska kejsaren, något som Jesus inte heller var med om. Paulus var alltså mycket mer känd och framgångsrik än Jesus om man skall tro Apostlagärningarna.

Carrier tar upp många fler exempel på att Apostlagärningarna liknar mer en fiktiv roman än en historieskildring, så ovanstående är inte mer än ett axplock. Det finns därmed, menar Carrier, ingen anledning att tro att apostlagärningarna ger något som helst stöd för en historisk Jesus. Det som återstår att hänvisa till för att styrka påståendet att Jesus var en historisk person är därmed evangelierna.

Evangelierna

Carrier menar att det finns mycket goda skäl att anta att a) Markusevangeliet skrevs först och utifrån perspektivet att man inte behöver vara jude eller följa judisk lag för att kunna konvertera till kristendomen, att b) författaren till Matteusevangeliet utgick från Markusevangeliet men hade perspektivet att man faktiskt bör vara jude och följa judisk lag för att vara kristen, medan c) Lukasevangeliet skrevs som ett försök att visa att både judar och hedningar borde kunna komma överens och att dess författare utgick från både Markusevangeliet och Matteusevangeliet. Dessa tre evangelier brukar benämnas de synoptiska evangelierna, medan det fjärde evangeliet i Nya Testamentet, Johannesevangeliet, skiljer sig en hel del från de övriga tre. Frågan i sammanhanget är om evangelierna är att betrakta som historieskildringar eller myter. För Carrier är svaret entydigt; evangelierna är myter. Denna slutledning illustreras nedan utifrån några få utvalda exempel från Carriers argumentation som tydligt påvisar att författarna knappast kan sägas ha bedrivit någon seriös historisk efterforskning.

I Markusevangeliets 15:e kapitel, vers 6-15 (Bibel 2000) kan vi läsa:

Vid högtiden brukade Pilatus alltid frige en fånge åt dem, den som de bad om. Nu satt en som kallades Barabbas fängslad tillsammans med upprorsmännen som hade begått mord under oroligheterna. Folket tågade upp till Pilatus och bad honom göra som han brukade. Han svarade: ”Vill ni att jag skall släppa judarnas kung?” Han förstod att det var av avund mot Jesus som översteprästerna hade utlämnat honom. Men översteprästerna hetsade upp folket till att begära att han skulle släppa Barabbas i stället. Pilatus sade på nytt: ”Vad skall jag då göra med honom som ni kallar judarnas kung?” De ropade: ”Korsfäst honom!” Pilatus frågade: ”Vad har han gjort för ont?” Men de ropade ännu högre: ”Korsfäst honom!” Pilatus, som ville göra vad folket begärde, frigav Barabbas. Jesus lät han piska och utlämnade honom sedan till att korsfästas.

Till att börja med, påpekar Carrier, är det inte rimligt att någon romersk ståthållare skulle släppa en rebellisk mördare fri. Någon sådan romersk ceremoni har inte påvisats någonsin ha förekommit, och det är heller inte särskilt troligt. Berättelsen är istället en uppenbar illustration av ritualen under Jom Kippur (varje år hade man ett försoningsoffer där två getter valdes ut, man lottade, och en get fick ”bära Israels synder” ut i ödemarken, den andra dödades och dess blod skvättes på altaret för att sona Israels synder, se 3 Mos 16). Paulus skriver att Kristus är påsklammet (1 Kor 5:7) samt, som bekant, att Jesus i och med sitt offer sonade all synd (ex; 2 Kor 5:18-19). Det är alltså lätt att se, menar Carrier, att författaren till Markusevangeliet vill föra samman påsken och försoningsoffret vid Jom Kippur i berättelsen genom att låta Jesus vara ett Jom Kippur-offer, under påsken. Barabbas, ett i sig ovanligt namn, betyder ”faderns son” på arameiska, och vi vet att Jesus också omnämns som ”faderns son”. Vi har här alltså två ”söner till fadern”, den ene släpps och bär på ”Israels synder” (mord och uppror), medan den andra offras så att hans blod skall sona Israels synder. Den ena bär dem bokstavligt, den andra bildligt. Carriers slutsats blir alltså att det författaren talar om, med en sinnrikt konstruerad liknelse, är att vi borde förkasta judarnas synder (särskilt våld och upproriskhet) och istället omfamna den eviga frälsningen genom försoningen i Jesu död och uppståndelse. Även kyrkofadern Origenes drar exakt samma slutsats då han jämför Barabbas med geten som släpps ut i ödemarken och påpekar att Israel valde Barabbas (som han menar representerar Djävulen) som sin make istället för den ”sanna brudgummen”, Jesus. Att detta avsnitt i Markusevangeliet är en korrekt beskrivning av ett faktiskt händelseförlopp är alltså långt mindre sannolikt än att det är en allegori i syfte att illustrera en poäng, menar Carrier.

Beskrivningen av korsfästelsen enligt Markusevangeliet är också fullständigt uppdiktad, enligt Carrier. Han menar att ett antal psalmer från Psaltaren användes för att konstruera berättelsen. Exempelvis:

  • Mark 15:24 (”de delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem”) och Ps 22:18 (”de delar mina plagg emellan sig, de kastar lott om mina kläder”).
  • Mark 15:29-31 (”De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: […] hjälp dig själv nu […] [gjorde] narr av honom sinsemellan och sade: ‘Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa.'”) och Ps 22:7-8 (”Alla som ser mig gör narr av mig, de hånler och skakar på huvudet: ‘Han har överlämnat sig åt Herren, nu får Herren gripa in och rädda honom – han är ju älskad av Herren.'”).
  • Mark 15:34 (”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”) och Ps 22:2 (”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”).

Även korsfästelsen som sådan, påpekar Carrier, kan man koppla till Ps 22:17 (”de ondas hop har kringränt mig, mina händer och fötter hava de genomborrat”, enligt 1917 års översättning. I Bibel 2000 står det dock att händerna och fötterna är ”skrumpnade”).

Författaren till Matteusevangeliet har av allt att döma kopierat berättelser från Markusevangeliet (eller möjligen från samma källa som författaren till Markusevangeliet använde) och gjort en del ”förbättringar”. Exempelvis korrigerar han misstag i Markusevangeliet när det gäller geografi, skrifthänvisningar eller judiska regler. Carrier påvisar dock att han ibland ”korrigerar” lite för mycket. I berättelsen om när Jesus triumferande rider in i staden på en åsna (Mark 11:1-10) så ändrar författaren till Matteusevangeliet berättelsen så att lärjungarna inte skall hämta en, utan två åsnor, varpå Jesus rider in i staden på två åsnor samtidigt (Matt 21:1-9). Varför då? Jo, författaren ville att det skulle stämma bättre överens med en gammaltestamentlig profetia som uppenbarligen inspirerat berättelsen i Markusevangeliet, eftersom det i Sakarja 9:9 anges ”I ringhet kommer han, ridande på en åsna, [och] på en ung åsnehingst”. Detta illustrerar, menar Carrier, tydligt att det inte är fråga om att sakligt förklara en inträffad händelse, utan att anpassa texten så att det passar ihop med författarens syften.

Hur står det då till med Lukasevangeliet? I Lukasevangeliet kan vi exempelvis läsa om en berättelse som inte förekommer i de två föregående evangelierna, då Jesus uppväcker en änkas son från de döda i Nain. Texten indikerar dock att den inspirerats från 1 Kungaboken i GT, enligt följande hänvisningar:

  • 1 Kung 17:10: När Elia kom till stadsporten gick där en änka. Luk 7:12: När Jesus närmade sig stadsporten bars det ut en död pojke och hans mor var änka.
  • 1 Kung 17:17: En annan änkas son dör. Luk 7:12 Änkans son var död.
  • 1 Kung 17:18: Änkan uttrycker att hon syndat. Luk 7:6 En officer uttrycker att han inte är värd att Jesus går in under hans tak.
  • 1 Kung 17:19-20: Elia bär medkännande den döda sonen upp för trappan och frågar ”Herren” varför han lät sonen dö. Luk 7:13 ”Herren” fylls av medlidande och rör vid båren och bärarna stannar.
  • 1 Kung 17:21: Elia ropar till ”Herren” om att pojken skall få liv igen. Luk 7:14: ”Herren” befaller sonen att stiga upp.
  • 1 Kung 17:22: Pojken börjar leva igen. Luk 7:15: Pojken börjar leva igen.
  • 1 Kung 17:23: Elia överlämnar pojken till hans mor. Luk 7:15: Jesus överlämnar pojken till hans mor.
  • 1 Kung 17:24: Änkan säger att hon förstår att Elia är en gudsman. Luk 7:16: Folket omkring utropar att en stor profet har uppstått bland dem.

Framför allt är det intressant att formuleringen när Elia/Jesus överlämnar pojken till sin mor är en identisk grekisk formulering om man jämför Septuaginta med Lukasevangeliet.

I Johannesevangeliet kan vi läsa att det är ”lärjungen som Jesus älskade” som skrivit ned allt som berättas i det evangeliet. Denna lärjunge är helt okänd för de tre föregående evangelisterna, vilket i sig är en indikation på att han är uppdiktad i samband med nedtecknandet av Johannesevangeliet, menar Carrier. Ingen annan manlig lärjunge är vid korset i något annan evangelium (och därmed inte heller tilltalad av Jesus, vilket Johannesevangeliet anger). Inte heller är det någon som sägs vila mot Jesu bröst under den sista måltiden. Denna okända lärjunge är, enligt Carrier, för övrigt inte alls okänd, eftersom det är uppenbart att ”lärjungen som Jesus älskade” syftar på Lasaros. Det finns endast en person i Johannesevangeliet som upprepade gånger beskrivs som någon som Jesus älskade och höll av. Precis efter att Lasaros introducerats och uppväckts från de döda så ligger han till bords med Jesus, så det är inte konstigt att dra slutsatsen att lärjungen som Jesus älskade, och ligger mot hans bröst under den sista måltiden, syftar på Lasaros. Lärjungarna spekulerar också om ”lärjungen som Jesus älskade” inte skulle dö, utifrån att Jesus före sin himmelsfärd antyder det, och Lasaros hade ju redan visat att döden inte lyckades hålla honom. När Jesus uppväcker Lasaros efter att han varit död i fyra dagar kommer han ut ur graven med armar och ben inlindade i bindlar och ansiktet täckt av en duk. Lasaros är också den förste att komma till graven, där han ser bindlarna ligga och duken som täckt huvudet. Både Lasaros och Jesus har nu haft samma erfarenheter. Eftersom det är tydligt, menar Carrier, att författaren till Johannesevangeliet uppfunnit Lasaros som en ny lärjunge och dessutom pekar ut honom som källan till allt han skrivit, blir det rimligt att dra slutsatsen att detta inte är fråga om en berättelse om någonting som verkligen har hänt. Det är istället fråga om myt.

I genomgången av evangelierna ovan har jag som sagt bara skrapat på ytan. Carrier radar upp exempel efter exempel under de drygt 120 sidor han behandlar evangelierna.

Avslutningsvis vill jag tillägga att Carriers bok är mycket välskriven och inte särskilt svår att ta till sig. Han är noga med detaljer och lämnar ingenting åt slumpen. Det står helt klart, utifrån min lekmannabedömning, att Richard Carrier definitivt har ett starkt argument som utgör en seriös utmaning mot den akademiska konsensus som råder om att Jesus antas ha existerat. Tiden får utvisa hur den tas emot av hans kollegor och vad dess efterföljande diskussioner kan leda fram till. Det kommer, åtminstone från mitt perspektiv, bli spännande att följa.

 

 *) Den första boken behandlar i första hand Bayes teorem som historisk metod samt olika brister som förekommit inom Jesusforskningen och har titeln Proving History: Bayes’s Theorem and the Quest for the Historical Jesus.