You are currently browsing the monthly archive for augusti 2014.

Den kanske mest välkända apologeten i Sverige idag är teologen och författaren Stefan Gustavsson. Han är generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen, direktor för CredoAkademin, förstelektor vid Mediahögskolan i Kristiansand och sitter även med i styrelsen för Claphaminstitutet. År 2010 erhöll han dessutom C.S. Lewis-priset. Han har skrivit ett antal böcker, varav en av dessa har titeln Kristen på goda grunder – om sanning i en tid av tvivel (Cordia, 1997), som jag införskaffade under ett kort besök på Nyhemsveckan i år. I den här boken förklarar Gustavsson att apologetik är en eftersatt och viktig verksamhet och att slutsatsen att Jesus är Messias torde vara den mest förnuftiga som vi människor kan dra när vi ställer oss frågor om hur och varför världen är som den är.

Gustavsson inleder sin bok med att med stor möda försöka påvisa att det moderna projektet har misslyckats fatalt. Han drar exempelvis följande slutsatser:

Det var på idéernas område som Europa först förlorade sin kristna identitet. På sanningsfrågans område tömdes tron, för att sedan följdriktigt torka in på område efter område. […] Med människan som utgångspunkt har det moderna projektet kapsejsat och det postmoderna erbjuder en utväg endast på bekostnad av all rationalitet. Med Bibelns Gud som utgångspunkt får livet mening, utan att förnuftet behöver överges.

Ja, för visst är det otroligt förnuftigt att vilja ha tillbaka ett Europa med den kristna identitet som vi hade före upplysningen. Låt oss återinföra häxprocesserna, inkvisitionen och korstågen på agendan!

Gustavsson försöker med hjälp av stora, svepande penseldrag måla upp en problembild som han sedan föreslår en specifik lösning på. Jag är helt överens med Gustavsson om att postmodernismen, om vi väljer att definiera den som att den bygger på föreställningen att det inte existerar någonting absolut, är ett bristfälligt perspektiv. Verkligheten är vad verkligheten är och det finns inget utrymme för verkligheten att vara något annat än vad den är. Så när det gäller motsägelselagens universalitet är antagligen jag och Gustavsson helt eniga. Men att därifrån hävda att upplysningsidealet om tilltron till förnuftet är en återvändsgränd och att endast kristendomen erbjuder en filosofiskt möjlig väg framåt är inget annat än rent önsketänkande från en gudstroende apologet, som enligt min bedömning har mycket större potential att föra verkligt förnuftiga resonemang än vad han själv inser.

Tro och vetande

Relationen mellan tro och vetande är något som Gustavsson försöker sig på att reda ut i bokens fjärde kapitel. Han påpekar bland annat att för att avgöra om ett påstående är sant så behöver det uppfylla ett koherenskriteritum. Han illustrerar vad ett inkoherent påstående är genom att jämföra med en ”fyrkantig cirkel”, eftersom man lätt inser att det är ett ologiskt påstående. På så sätt menar han sig enkelt kunna avfärda relativismen (”Allt är relativt” är ju ett absolut påstående). Sedan påstår han att samma fyrkantiga cirklar existerar inom agnosticismen och humanismen. Men där blir det lite svårare att ta hans argument på allvar.

När det gäller agnosticismen så finns det, precis som med många andra begrepp, ett antal olika definitioner, men jag skulle säga att den gängse uppfattningen är att en agnostiker är en person som inte anser sig kunna erhålla kunskap inom ett visst område, vanligtvis syftandes på Guds existens. Upphovsmannen till begreppet är den brittiske biologen Thomas Huxley (1825-1895). Han definierar agnosticism som uppfattningen att det finns saker som ligger bortom vår kunskapshorisont, det vill säga att det finns saker som, enligt hans bedömning, inte går att veta. Specifikt nämner Huxley frågan huruvida människan har en odödlig själ eller huruvida det existerar en gudom av något slag. Men låt oss anta att Gustavsson i sitt resonemang talar om agnosticism i förhållande till kristendomens gud. På vilket sätt är det då en fråga om ”fyrkantiga cirklar”? Gustavsson skriver:

När agnosticismen hävdar att man inte kan veta, innebär det ett anspråk på kunskap: Man vet att man inte kan veta. Hur vet man det? Som Ludwig Wittgenstein formulerat det: ”…för att dra en gräns för tänkandet måste vi kunna tänka på båda sidor om en sådan gräns (vi måste alltså kunna tänka vad som icke kan tänkas)”. […] [Agnosticismen] är inte logiskt sammanhängande och därför inte heller sann.

Till att börja med är både jag och Gustavsson överens om att människans förmågor är begränsade. Detta är något som han också nämner i inledningen av samma kapitel, då han påpekar att absolut kunskapsvisshet är omöjlig för oss eftersom vi är begränsade. I strikt mening är alltså Gustavsson agnostisk till allt. Men hur kan Gustavsson veta att det inte finns något som vi med absolut säkerhet kan veta? Hans eget avfärdande av agnosticismen slår alltså tillbaka lika hårt mot honom själv (om man nu, mot förmodan, skulle vilja betrakta hans resonemang kring agnosticismen som ett giltigt argument). Man kan fråga sig hur han egentligen vill ha det.

Att acceptera uppfattningen att det finns saker människan inte kan veta borde ju inte vara något anmärkningsvärt i sig. Man kan diskutera huruvida agnosticismen är en rimlig position eller ej, men Gustavssons argument tar oss ingenstans i den frågan. Huxleys uppfattning att frågan om exempelvis människans odödliga själ ligger bortom vår kunskapshorisont är givetvis inte baserat på luft. Det finns argument till varför den frågan inte slutgiltigt har besvarats. Det finns miljarder människor som tror att människan har en odödlig själ, men ingen har någonsin lyckats påvisa detta (i alla fall inte enligt någon rimlig definition av ”påvisa”). Vi kan, åtminstone rent teoretiskt, av någon känd eller ännu okänd anledning, ha en odödlig själ och det kan även vara så att vi inte har en odödlig själ. Att betrakta den frågan som att den ligger utanför vår möjliga kunskap är inte detsamma som att påstå sig kunna rita en fyrkantig cirkel.

Vad säger då Gustavsson om humanismen? Han påpekar att humanisterna hävdar att det varken finns någon Gud, som ser efter människan, eller något övernaturligt syfte med vår existens överhuvudtaget. Samtidigt, förklarar han, så hävdar humanisterna att människans värdighet och kostbarhet är ett centralt humanistiskt värde. Sedan för han in några egna premisser för att påvisa hur inkoherent han anser att humanismen är:

Inom systemet finns inget som kan motivera människovärdet eller några värden överhuvudtaget. Humanismen talar om fyrkantiga cirklar och är därför motsägelsefull och inte sann.

Här utgår Gustavsson från att endast Gud kan motivera värden, vilket vittnar om hans, filosofiskt sett, fantastiskt snäva perspektiv. Det är ett antagande som har en tung bevisbörda och som man bara inte kan utgå från utan att motivera sin ståndpunkt. Är det någonting som är inkoherent i sammanhanget så är det Gustavssons resonemang om humanismen.

Därefter påpekar Gustavsson att uppfattningen att bevisbördan skall läggas på den gudstroende och inte på ateisten vilar på en felaktig grund. Det kan faktiskt, menar han, vara fullt rationellt att bara utgå från att Gud finns, helt utan några belägg överhuvudtaget. Här hänvisar han till religionsfilosofen Alvin Plantinga i sin ansträngning att undkomma bevisbördan. Men det blir inte rationellt att utgå från att Gud existerar bara för att Plantinga eller Gustavsson påstår att det är rationellt att utgå från att Gud existerar. Påstår man att det existerar en allsmäktig, allvetande, moraliskt fullkomlig, immateriell och allestädes närvarande varelse så tar man oundvikligen på sig en bevisbörda. En riktigt tung sådan, bör tilläggas.

Det kosmologiska gudsbeviset

Härigenom anser sig Gustavsson ha förberett läsaren tillräckligt och tar sig därmed an uppgiften att presentera apologetiska argument för Guds existens. Först ut är det kosmologiska gudsbeviset, som alltså syftar till att visa att universum har en orsak till sin tillblivelse. Argumentet finns i ett antal olika varianter men säger i regel inte mer än så. Det brukar dock broderas ut med ett antal premisser för att visa att det är Gud som representerar denna orsak.

Som apologet finns det uppenbarligen vissa argument man bara måste lyfta fram, alldeles oavsett hur märkliga och dåliga de är, och givetvis dyker följande resonemang upp i inledningen till Gustavssons genomgång av det kosmologiska gudsbeviset: det är nästan omöjligt att vara ateist, eftersom man inte kan bevisa absoluta negativa påståenden. Här får man bara intrycket att Gustavsson inte ens är intresserad av att sätta sig in i motståndarlägrets perspektiv. Vilken ateist tänker han på som menar sig kunna veta, med absolut säkerhet, att det omöjligen kan existera en övernaturlig varelse av något slag? Har han ens reflekterat över någon definition av ateism? Den enda rimliga definitionen av ateism, enligt min – och många andras – uppfattning är att ateism är en position i en enda fråga, och det är att svara vad som helst förutom jakande på frågan ”tror du att det existerar någon gud?”, det vill säga att ateism innebär en avsaknad av gudstro. Det finns ingenting som är orimligt eller omöjligt med att inta den positionen. Är man inte övertygad, vare sig det är på goda eller mindre goda grunder, så är man inte övertygad. Det har heller ingenting att göra med att ha uttömmande kunskap om allting, eller att man påstår att det absolut inte kan existera något slags gudom någonstans, under någon tid, i någon form. Däremot kan man givetvis argumentera för att den mest rimliga slutsatsen att dra är att det inte finns någon Gud (och där har man givetvis en bevisbörda), men det blir bara en trött gammal halmgubbe som Gustavsson angriper när han försöker framställa ateister som tvärsäkra och gudstroende som ödmjuka.

Gustavsson begår även det klassiska misstaget att under sin genomgång av det kosmologiska argumentet hänvisa till Big Bang-teorin som belägg för att universum inte kan vara själv-existerande eftersom entropilagen och universums expansion pekar på att det finns en startpunkt. Men man måste vara noggrann i dessa sammanhang att definiera vad det är man egentligen avser med universum. Menar man världsalltet, det vill säga allt som existerar överhuvudtaget, som exempelvis skulle kunna omfatta alternativet att vårt universum är ett av flera, kanske ett oändligt antal, parallella universa? Eller menar man bara det universum som vi befinner oss i? Vill man hävda att det mest rimliga är att det finns en själv-existerande Gud som är orsaken till all annan existens så kan man inte hänvisa till Big Bang-teorin som belägg, eftersom det lika gärna skulle kunna finnas ett själv-existerande metauniversum som inte är det minsta personligt och medvetet, men som omfattar allting annat som existerar. Kan Gud vara själv-existerande så kan ett metauniversum vara själv-existerande. Det finns ingen principiell skillnad mellan dessa två varianter. Därför bör man inte blanda äpplen och päron och tro att man uttömt alternativen och sedan dra den på förhand givna slutsatsen att endast Gud är en rationell förklaring till varför universum existerar. Det är alltså inte ett uttryck för intellektuell hederlighet att som Gustavsson oförblommerat konstatera:

Universum behöver en orsak och endast Gud är en tillräcklig sådan. Tron på Gud är inte en dåraktig flykt från förnuftet, utan den enda möjligheten att förnuftsmässigt förstå universum.

Designargumentet

Inte särskilt oväntat så argumenterar Gustavsson för att universum uppvisar tydliga spår av en skapare. Det gör han genom att konstatera att det finns ordning, ändamålsenlighet, komplexitet, skönhet och information i universum. Jag håller med Gustavsson om att man kan klistra dessa etiketter på en mängd företeelser i vårt universum. Men att han ger allehanda exempel på dessa egenskaper drar varken till eller från i frågan om det är så att en övernaturlig varelse, som vi inte lyckats detektera, har skapat världen och sedan offrat sin egen son för att vi därigenom skulle ha en möjlighet att undgå en evig tortyrkammare som i annat fall väntar oss.

Och självklart måste det dyka upp en ekvivokation kring begreppet information för att detta skall vara ett apologetiskt resonemang värt namnet. Om någon ristat in ett meddelande i en trädstam så kan vi få fram information från de olika symbolerna som inristats i trädet, exempelvis ”Pelle was here”. Denna information har ju i det här fallet en avsändare, ett medvetande skapade meddelandet för att förmedla ett budskap. Givetvis anser Gustavsson att det är helt oproblematiskt att applicera detta informationsbegrepp på vårt DNA. DNA kan anses vara kodad information, alltså måste det finnas en avsändare i form av ett medvetande – alltså Gud. Att det kan uppstå komplexa strukturer utifrån enkla regler är något så trivialt att det blir närmast löjligt att ens behöva bemöta Gustavssons påståenden här, men jag gör det ändå. Information är inte ett entydigt begrepp, men vi använder det i regel för beskrivningar av något som vi finner meningsfullt på något sätt. Information i sig är dock inte detsamma som mening och behöver inte förekomma i en viss form för att betraktas som information. Om vinden välter ett träd i skogen så medger det information. Det går att beskriva många olika förhållanden om trädet som föll i skogen, om hur gammalt det var, hur många grenar som bröts, hur många insekter eller fåglar som påverkades av att trädet välte, et cetera. Händelsen ger upphov till ny information. Informationen finns tillgänglig, men det blir ingen meningsfull information (för oss) förrän någon betraktar det fallna trädet och försöker härleda informationen från den aktuella händelsen. Är det fallna trädet i skogen en händelse som tvingar oss anta att ett medvetande ligger bakom denna nya information som uppstått i och med att trädet blåste omkull? Givetvis inte. Gustavssons resonemang är bara en ekvivokation. Han tillskriver begreppet ”information” en viss betydelse för att kunna koppla det till att det måste finnas en intelligent avsändare bakom och sedan använder han den lösare och mer generella betydelsen av information för att påvisa att naturliga fenomen, som DNA, kan klassas som information och därmed också måste ha tillkommit som något slags meddelande från en intelligent avsändare.

Gustavsson bjuder dessutom på två ”vanliga invändningar” mot idén att världen skulle vara ett resultat av design, nämligen a) tillräckligt med tid gör att osannolika fenomen till slut kommer att uppträda (exempelvis att icke-liv ger upphov till liv) och b) evolutionsteorin, som ger en helt naturlig förklaring till hur de komplexa strukturer vi kan observera idag har kunnat uppstå utan påverkan från en designer. Förutom att det finns mängder av andra invändningar mot tanken att världen är designad så finns det ett antal problem med Gustavssons svar på dessa två invändningar.

När det gäller tanken att tillräckligt med tid medger osannolika händelseförlopp citerar han Stephen Hawking som exemplifierar med ett gäng apor som slumpmässigt knackar på varsin skrivmaskin varigenom de i en överväldigande majoritet av fallen endast kommer att skriva rappakalja, men om de ges tillräckligt lång tid kommer någon av dem slutligen ha lyckats producera en av Shakespeares sonetter. På detta svarar Gustavsson att även om tiden skulle räcka skulle det ändå vara rappakalja, eftersom Shakespeares tankar och syfte med det han ville förmedla inte skulle finnas med som bakgrund till verket. Själv tycker jag att Gustavssons svar är rappakalja. Att ta del av Shakespeares verk kan ju ge mening för läsaren alldeles oavsett om det är skrivet av en person eller om det uppstått av en slump. Jag inser förstås att liknelsen inte fungerar så bra för någon som Gustavsson (eftersom han hävdar att allt vi kan se är skapat), men om vi exempelvis jämför med att stå och betrakta en klar stjärnhimmel så spelar det ju ingen roll om de himlakroppar vi ser har tillkommit av en slump eller om de är nogsamt utplacerade av en övernaturlig designer för att vi skall kunna uppleva känslor av förundran och drabbas av en insikt om hur små och obetydliga vi är i det större perspektivet. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig att vi skulle kunna härleda meningsfullhet från fenomen som inte har uppstått i syfte att förmedla just den känsla av meningsfullhet som vi faktiskt upplever.

Men Gustavsson nöjer sig inte där utan går vidare med att skjuta sig även i den andra foten genom att påpeka att evolutionsteorin inte utgör en tillräcklig invändning eftersom tillvaron handlar om mer än biologi, att evolutionsteorin inte kan förklara skönhet (varför den inte kan göra det får vi dock inte veta) samt att den ju förutsätter att naturen har en förmåga till anpassning och förändring – det vill säga att naturen därmed har en speciell design! Här är det fritt fram för läsaren att ta en liten paus och ta sig för pannan en stund innan vi går vidare med Gustavssons svar på Eutyfrons dilemma.

Eutyfrons dilemma

Så här försvarar sig Gustavsson mot det klassiska problemet som Sokrates ställer Eutyfron inför, i Platons dialog med samma namn:

[Gud] inte bara vill det goda, han är god. Här ligger lösningen på det klassiska problemet angående Guds natur: Vill Gud det goda för att det är gott eller är det goda gott för att Gud vill det? […] Biblisk gudstro har inte detta problem. Det goda är en del av Guds eget väsen, han är god. […] Därför finns det ingen norm över Gud som definierar det goda, utan det är hans eget väsen som är den högsta normen. Samtidigt finns det inget godtyckligt över Guds vilja, eftersom den alltid är ett sant uttryck för vem han är.

Jag måste säga att jag har enorma svårigheter med att förstå hur man kan anse att påståendet ”Gud är god” skulle vara ett tillfredsställande svar på Eutyfrons dilemma. Det löser ingenting. Det förklarar ingenting. Det är inte mer än ett tomt påstående. Hur i all världen kan det vara så att kristna apologeter känner att de kan luta sig tillbaka och le förnöjt efter att ha kommit med det svaret? Om Guds väsen är själva definitionen av godhet så kan vi till att börja med bortse från det ena alternativet i Eutyfrons dilemma och därmed konstatera att Guds väsen inte är gott på grund av att det överensstämmer med någonting som är gott i sig. Det blir alltså en fråga om hur Guds väsen är konstituerat. Om Guds väsen omfattar normen att evig tortyr är gott, så är det, enligt detta resonemang, per definition ett uttryck för godhet att tortera människor för evigt.

Om Guds väsen nu är själva definitionen av godhet och Guds väsen omfattar normen att man bör stena den som samlar ved på sabbaten (vilket vi faktiskt har goda skäl att anta om vi utgår från att Bibeln är en korrekt beskrivning av Gud) så är det, enligt min uppfattning, fullkomligt ointressant vad ”den sanna godheten” egentligen är. Det svarar då inte alls mot värden som vi förknippar med godhet. Empati, till exempel. Är det gott att stena någon till döds för att denne samlat ved på sabbaten så blir godhet ett meningslöst begrepp. Då talar vi inte om samma sak längre. Och då har vi inte ens försökt närma oss problematiken med att anta att Gud har skapat världen av fri vilja samtidigt som han har en natur som han måste följa slaviskt, eftersom hans natur styr hans handlande och inte är något som han själv har någon möjlighet att ändra på.

C.S. Lewis trilemma

Författaren till Narnia-böckerna, C.S. Lewis, var ju även en erkänd apologet och skrev ett flertal böcker till kristendomens försvar. Han ligger bland annat bakom idén om att Jesus måste ha varit ”liar, lunatic or lord” (lögnare, galning eller herre). Gustavsson lägger i det sjunde kapitlet fram sin egen version av Lewis trilemma där han även inkluderar varianterna morallärare (som Lewis visserligen själv nämner), mystiker och myt. Sedan försöker han på olika sätt avfärda samtliga dessa alternativ, förutom att Jesus var Messias förstås. Alla dessa resonemang bygger dock på antaganden att Jesus de facto har funnits, att vi kan lita på beskrivningarna om vad han sade och gjorde, att vi kan lita på författarnas intellektuella hederlighet, att vi har en tillräckligt heltäckande bild för att kunna dra någon rimlig slutsats av materialet som finns. Vi behöver också köpa Gustavssons påstående att Jesus saknade alla tänkbara motiv om att påstå något som inte var sant. Det finns mängder av alternativa förklaringar; det kan finnas ett otal naturliga förklaringar till uppkomsten av de dokument vi har idag (de kan vara medvetet uppdiktade, de kan vara ärligt skrivna men bygga på en myt som författarna själva var övertygade om, de kan ha hallucinerat, de äldsta manuskripten vi har kan vara manipulerade kopior av originalen, et cetera). Jesus kunde ha varit kontrollerad av utomjordingar med avancerad teknik (varför det skulle vara mindre sannolikt än att en magisk Gud som saknar utsträckning i rummet placerat honom på jorden kan jag inte riktigt se). Om alla citat från Jesus i evangelierna vore sanningsenliga bortsett från passager där Jesus påstår att han är Gud (som evangelieförfattarna kan ha kommit fram till i efterhand och ville förtydliga) så faller Gustavssons resonemang fullständigt samman. Men, den viktiga poängen här är att ingen behöver presentera en bättre förklaring än Gustavsson. Håller inte hans förklaring, så håller den inte. Det är Gustavsson som har bevisbördan för sin tes att Jesus var Messias, och han lyckas inte presentera några övertygande argument för det. Det enda han övertygar oss om är att han själv är övertygad.

Ondskans problem

Gustavsson tar sig, i det nionde kapitlet, även an det klassiska teodicéproblemet: hur kan det finnas en Gud som är allsmäktig, allvetande och fullkomligt god samtidigt som det förekommer så mycket lidande i världen? Om Gud är allvetande så vet han om att det förekommer lidande och är han god så bör han givetvis vilja förhindra lidandet och är han allsmäktig så kan han förhindra det. Hävdar man att Gud finns och att han har samtliga dessa egenskaper så verkar det åtminstone vid en första anblick vara ett ganska besvärande problem som man nog bör ta på allvar. Innan Gustavsson ger sig in på ett försvar av Bibelns Gud i förhållande till ondskans problem så inleder han med att försöka avfärda några alternativa livsåskådningar i förhållande till ondskan, där naturalismen är en av kandidaterna. Gustavsson konstaterar torrt att naturalismen inte tillåter några normer. Bland annat kan vi åtnjuta följande kommentar från Gustavsson:

Om det inte finns någon norm, vilket det inte finns om naturalismen är sann, begår man ett intellektuellt brott när man som naturalist blir moraliskt upprörd. Det innebär att man hänvisar till en norm som inte finns! Detta leder till en avgörande slutsats: Det är omöjligt att använda det onda som ett argument mot Gud! Så fort vi talar om gott eller ont utgår vi från en norm som bara Gud kan utgöra.

Ja, ni ser. Varför krångla till det när man kan använda sig av logiska felslut?

För det första: teodicéproblemet innebär ett internt problem för kristendomen. Det är fullt möjligt att som icke-kristen påpeka att det förekommer inkoherenta förhållanden inom den kristna teologin utan att för den skull behöva acceptera dess påståenden. Om någon påstår att det existerar troll och att två troll aldrig kan bosätta sig närmre än 500 meter från varandra samtidigt som hon påstår att troll A och troll B bor endast 200 meter från varandra så kan jag, som ännu ej övertygad om trolls existens, påpeka att trollisten i fråga har ett logiskt problem i sin världsbild. Jag behöver varken acceptera eller förneka existensen av troll i det här fallet, men jag kan avfärda denna version av trollism på grund av dess interna inkonsekvens. Likaså kan jag, om jag finner teodicéproblemet olösligt utifrån Bibeln, känna mig övertygad om att en biblisk Gud med dessa tre egenskaper omöjligen kan existera. Gustavsson har helt enkelt fel i sin slutsats om att det är omöjligt att använda det onda som ett argument mot Gud.

För det andra: Här ser vi återigen det filosofiskt snäva perspektivet att endast Gud, och därtill endast en biblisk Gud, kan utgöra grunden för någon form av norm. Gustavsson har alltjämt kvar att besvara hur den bibliska guden ens kan utgöra en norm, eftersom vi inte fått något tillfredsställande svar på Eutyfrons dilemma från honom. Påståendet att endast Gud kan utgöra grunden för alla normer blir inte sant bara för att Gustavsson säger att det är så. Han behöver påvisa varför vi skall ta det påståendet på allvar.

För det tredje: Låt oss anta att naturalismen faktiskt medför att det blir meningslöst att tala om normer, på vilket sätt tycker Gustavsson att vi bör agera i samhället om naturalismen vore sann? Om naturalismen vore sann så blir den ju inte falsk bara för att Gustavsson väljer att tro att det finns normer förankrade i en därmed uppdiktad gudom. Är naturalismen sann så finns det ingen gudagiven mening med människans tillblivelse. Hur bör vi göra om det är så? Anser Gustavsson att det i så fall är meningslöst att ha lagar, att det är meningslöst att försöka minska miljöförstöringen, att det är meningslöst att respektera andra människor eller att visa kärlek till sin familj och sina vänner? Om han anser att det moraliskt sett är helt egalt huruvida han erbjuder sin plats till en pensionär på bussen eller om han bedriver folkmord (i det fall att hans Gud skulle visa sig vara påhittad), så är han helt enkelt en dålig människa. Gissningsvis hade Gustavsson inte hyst uppfattningen att en naturalist begår ett intellektuellt brott om hon blir moraliskt upprörd om han själv någon gång i livet hade plockat upp en bok som behandlat ämnet moralfilosofi, för det kan jag inte ens föreställa mig att han någonsin har gjort.

Gustavssons svar på  teodicéproblemet är att ondskan är människans (och änglarnas) fel och att Gud har lovat att utplåna det onda. Därmed finns det inget principiellt problem med att barn dör i plågsamma sjukdomar, att jordbävningar ödelägger människors liv eller att hundratals miljoner svälter samtidigt som en allvetande, allsmäktig och moraliskt perfekt Gud betraktar allt detta utan att ingripa. Det är ju inte hans fel, och därmed inte hans problem (det måste kännas som ett enormt tillfredsställande svar för alla kristna). Alltså är ondskans problem inte någon gångbar invändning mot Guds existens. Det har ju Gustavsson härmed slagit hål på en gång för alla. Eller hur?

Det finns mycket mer att säga om den här boken, men jag skall faktiskt ge mig här. Min slutsats är att Stefan Gustavsson verkligen inte imponerar vad gäller intellektuell skärpa i den här boken. Hade han bytt ut ordet ”goda” mot ”halvtaskiga”, ”ganska usla” eller ”undermåliga” i bokens titel så hade den varit betydligt mer rättvisande. Men det blir dessvärre inte bättre än så här.

Annonser

Twitter – Tweets från @hsvensson