You are currently browsing the monthly archive for oktober 2013.

En gång i tiden var jag fullständigt övertygad. Jag visste att Gud fanns. Gud var mer verklig än verkligheten själv. Han var början och slutet. Ingenting som finns till skulle ha funnits till utan honom. Så såg min världsbild ut.

Gudstron blev inpräntad i mig från födseln. Samma föräldrar som gav mig mat när jag var hungrig berättade för mig att Gud älskar mig. Samma föräldrar som varnade mig för faror och hjälpte mig att orientera mig i omvärlden förklarade för mig att Gud hjälper mig om jag ber om hjälp och att han alltid tar hand om mig. Samma föräldrar som sade att kärlek är bra och att våld är dåligt förklarade att det finns änglar som man inte kan se men som vakar över mig, för att Gud älskar mig och vill mig väl.

Jag fick höra berättelser, vittnesbörd, både från predikstolen på gudstjänsterna och av vänner och bekanta, om vad Gud gjort i människors liv. Om att han gripit in och utfört mirakler. Om människor som blivit helade från sjukdomar. Om människor som blivit hjälpta av Gud i omöjliga situationer. Som sett änglar och mött demoner. Till och med Satan själv hade uppenbarat sig för vissa personer.

I söndagsskolan fick vi lära oss att bibelberättelserna var sanna. Det var sant att profeten Jona blev slukad av en stor fisk och utspydd på land tre dagar senare. Det var sant att Sadrak, Mesak och Abed-Nego blev bundna och nedkastade i en brinnande ugn utan att bränna sig det minsta. Det var sant att Noa byggde en jättestor båt i vilken han fick plats med sin familj och två individer av samtliga djurarter, att Gud därefter lät en global översvämning dränka resten av världen och att han efteråt skapade regnbågen. Det var sant att Adam och Eva var de första människorna. Det var sant att Jesus var inkarnerad Gud och att han dog, uppspikad på ett kors, för att sedan uppstå från de döda för att sona min – och alla andra människors – synd, så att jag skulle kunna ha en relation till Gud och få komma till himlen när jag dog, och därmed undgå helvetets eviga eld. Det var den objektiva, otvivelaktiga sanningen.

Eftersom Bibeln var Guds ord till människan, var det något jag tog på allvar. Det var svårt att tänka sig att en varelse som är så fullkomlig – att vi inte ens i vår vildaste fantasi kan föreställa oss hur otroligt perfekt han är – inte skulle kunna författa en felfri bok till människan. Därför blev Bibelns ofelbarhet mitt utgångsläge. Den inställningen till Bibeln var jag inte ensam om i Pingstkyrkan.

Under gymnasietiden var jag kreationist, till och med en ungjordskreationist, det vill säga jag trodde att evolutionsteorin var totalt felaktig och att Gud hade skapat respektive djurart var för sig för cirka 6 000 år sedan.  Mitt specialarbete i trean handlade om bristerna inom evolutionsteorin och min huvudsakliga källa var kreationisten Mats Moléns bok ”Vårt ursprung?”. Jag betraktade mig som rationell, logisk och intellektuellt hederlig. Jag tyckte redan då att det var viktigt med ett kritiskt tänkande, även om jag inte hade fördjupat mig särskilt mycket i vad kritiskt tänkande egentligen innebär. Men jag var, kort sagt, intresserad av att hålla mig till sanningen.

Tiden på universitetet var välgörande för det kritiska tänkandet. Jag läste logik, vetenskapsteori, idéhistoria och kunskapsteori som antingen obligatoriska eller valfria kurser under utbildningen inom data- och systemvetenskap. Mina vyer vidgades. Evolutionsteorin började jag så smått betrakta som en fullt rimlig förklaring till vår biologiska mångfald.

Det blev samtidigt också ett påtagligt problem för mig att Bibeln inte speglade min syn på vad en perfekt varelse kunde tänkas vilja förmedla till mänskligheten. För Bibeln är långtifrån en felfri bok. Det är en omoralisk, motsägelsefull och undermålig skriftsamling. Den fördömer inte, utan förordar slaveri. Den beskriver en hämndlysten, narcissistisk, svartsjuk och blodtörstig Gud som plågar och dödar (sina älskade) människor på löpande band. Och den omfattar mängder av motsägelser. Alla dessa problematiska passager i Bibeln – och det finns som sagt massor – fanns det förstås otaliga givna ”svar” på från kyrkan. Allt från att ”det var en annan tid då”, när man exempelvis pratade om grymheterna i Gamla testamentet, till att ”Herrens vägar äro outgrundliga”. En del föredrog att hänvisa till reformatorn Martin Luther som skall ha sagt att han ”lyfter på hatten och går vidare” när han inte kunde förstå ett visst avsnitt i Bibeln.

Min egen lösning för att hantera denna kognitiva dissonans var att välja att betrakta Bibeln som ett verk författat av ofullkomliga människor. Människor som helt enkelt inte visste bättre. Och det, upplevde jag, motbevisade ju knappast Gud eller Jesu död och uppståndelse. Jag drogs därigenom mot en mindre bokstavstrogen teologi. Jag började läsa om katolska kyrkans historia och lära, om den ortodoxa kyrkan. Och om kyrkofäderna. Jag tyckte mig se att det fanns ”många vägar till Gud”. Jag tilltalades av mystiken hos ökenfäderna, om Gud och tron som ”det outsägliga”. Deus Semper Major, latin för ”Gud är större”, blev mitt yttersta svar på alla svåra teologiska frågor. Tron på Jesus fanns kvar, men jag kunde inte längre förlika mig med den i mitt tycke alltför bokstavstrogna och inskränkta teologi som pingströrelsen representerade.

När jag väl hade kommit ut i arbetslivet läste jag under en period filosofi och religionshistoria på kvällstid. Jag minns att jag satt och tänkte under en föreläsning om kristendomens historia hur otroligt många olika teologiska uppfattningar det finns inom kristendomen. Förgreningarna sedan det första århundradet var oräkneliga. Jag kunde inte komma på en enda teologisk fråga – om exempelvis dopet, nattvarden, helvetet, treenigheten, Jesu återkomst eller Guds natur – som det inte fanns minst två kristna inriktningar med helt olika uppfattningar om. Hur misslyckad var inte Gud, denna omnipotenta härskare över världsalltet, om han inte lyckats förmedla ett enda otvetydigt teologiskt faktum till mänskligheten?

Och det var inte den enda frågan jag ställde mig. Det fanns många fler. Är vi människor inte väldigt lika andra djur när det gäller våra beteenden, förmågor och funktioner? Och varför finns alla dessa miljontals organismer, som dessutom inte gör mycket annat än sliter varandra i stycken? Hur kommer det sig att det är så vanligt att man håller sig till samma religion som sina föräldrar? Borde inte en kärleksfull och moraliskt fullkomlig Gud ge alla människor en likvärdig chans? Hur kommer själen in i bilden när allt vi vet om människors medvetande och personlighet är kopplat till hjärnan, och ingen lyckas påvisa någonting annat? Varför finns det så fruktansvärt mycket lidande i världen om det finns en allsmäktig och moraliskt perfekt gud som bara vill oss väl? Varför är universum så obegripligt stort och dess områden så livsfientliga till en så förkrossande majoritet? Varför är Gud så frånvarande och osynlig? Varför ser världen ut att passa bättre ihop med hypotesen att det inte finns någon gud än hypotesen att han finns? Vad är den egentliga skillnaden mellan min Gud och Alfons Åbergs låtsaskompis Mållgan?

En kväll när jag satt på tåget mellan Stockholm och Göteborg efter att ha varit på en kurs i jobbet insåg jag plötsligt att min tro på Gud inte fanns kvar. Jag trodde inte längre. Jag kunde inte komma på några giltiga skäl till att hypotesen om att en gud existerar skulle verka rimlig. Det var en skrämmande insikt. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera den. Jag skickade ett SMS till en vän som illustrerade den känsla jag hade. Jag skrev: ”Gud finns inte mer, och jag är ensam ute i kylan”.

När chocken efter insikten att jag inte längre trodde på Gud hade lagt sig, så började en ny process. Alla teologiska funderingar jag hade haft – hur jag skulle förhålla mig till kyrkan, till Bibeln, till Gud, vad som var meningen med mitt liv – upplöstes till ingenting. Jag insåg att jag hade ägnat större delen av mitt liv åt att försöka förstå och tolka en metafysisk föreställning som det inte fanns några som helst goda skäl att överhuvudtaget hålla för sant.

Jag fick börja tänka själv. Jag upplevde en otroligt stark frihetskänsla. Min tanke var plötsligt helt fri. Det fanns ingenting som jag var tvungen att utgå från eller förhålla mig till. En helt ny värld hade öppnat sig. Jag minns att jag mitt i denna process reflekterade över, och fick en helt ny syn på, en mycket känd bibelvers: ”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria” (Joh 8:36).

Jesus hade släppt mig fri, och nu var jag verkligen fri.

Annonser

Twitter – Tweets från @hsvensson