You are currently browsing the monthly archive for september 2012.

Det finns fler som har läst Alvin Plantingas ”Where the conflict really lies. Science, Religion & Naturalism” och som heller inte blivit speciellt imponerade av resonemangen. Dr. Maarten Boudry, Ghent University i Belgien, har också skrivit en recension av boken. Det jag för egen del i första hand anser vara intressant med hans recension är att vi båda lyckats dra ett flertal liknande slutsatser kring en hel del i boken (min egen recension återfinns för övrigt här). Inga paralleller i övrigt, då jag skulle säga att det är en viss nivåskillnad mellan våra respektive recensioner, till Boudrys fördel.

Boudry skriver om Plantingas argument om att teism inte skulle stå i konflikt med evolutionsteorin (utan endast med ”unguided evolution”):

[I]f the bar for rational belief is lowered to mere logical possibility, and the demand for positive evidence dropped, then no holds are barred. Evolution (or gravity, plate tectonics, lightning, for that matter) could as well be directed by space aliens, Zeus or the flying spaghetti monster.

Även Boudry pekar alltså på det faktum att innan vi har några positiva belägg att luta oss mot så finns det ingen som helst anledning att anta att det finns någon extern kraft som styr evolutionen, och i så fall går ingen vetenskaplig teori säker från påverkan från något tänkbart övernaturligt väsen som vi skulle kunna, eller inte skulle kunna, hitta på.

Boudry skriver följande om Plantingas argument för att gudomligt ingripande inte står i konflikt med vetenskapen:

But even if we grant that supernatural intervention is logically possible, the conflict between science and religion strikes back with a vengeance: there is no empirical evidence for the supernatural that stands up to critical scrutiny, and plenty of failed attempts to find such evidence. […] But that mighty elephant in the room gets no attention from Plantinga […]

Vi drar även här samma slutsats om att empiriska belägg för att Gud gör ingripanden i allra högsta grad är relevant att reflektera över när man behandlar frågan om teismens eventuella konflikt med vetenskapen och vi kan båda konstatera att detta är en fråga som Plantinga inte tar sig an överhuvudtaget.

Så här skriver Boudry bland annat om Plantingas evolutionära argument mot naturalism:

Plantinga pretends that natural selection is blind to belief content, but of course it isn’t. Selection weeds out neural structures that give rise to false beliefs (not always, but often enough). As soon as belief directs action, natural selection will kick in to weed out beliefs (usually false ones) that are not conducive to an organism’s survival and reproduction.

Vi är även i denna fråga eniga om att det saknas grund att påstå att en organisms uppfattning om omvärlden inte skulle ha någon som helst koppling till dess omvärlds faktiska beskaffenhet.

Boudry avslutar:

This book will not impress anyone except those who were already convinced that science and religion can live in peaceful harmony […] If this is the best that sophisticated defenders of theism can come up with, God is in very dire straits indeed.

Inte mycket att säga där. Vi är helt och hållet överens om den slutsatsen.

En klassisk filosofisk frågeställning är den som handlar om huruvida vi människor har, eller inte har, en fri vilja. Det finns en mängd olika positioner man kan landa i, men något som ofta förvånar mig är att det verkar vara så svårt att veta vad det är man faktiskt behandlar i diskussioner som rör denna fråga. Dels har vi frågan huruvida världen i sig är strikt deterministisk, dvs att några alternativa händelseförlopp än just de som de facto sker per definition är en omöjlighet, dels har vi frågan om endast människans vilja är deterministisk (och inte världen i sig), och dels har vi frågan i vilken grad en fri vilja kan sägas kunna utövas, i det fall den skulle existera. Utöver detta finns perspektivet hur man upplever, eller önskar, att världen förhåller sig, vilket – enligt min erfarenhet – inte spelar en så perifer roll som man kanske borde förvänta sig i den här typen av diskussioner om verklighetens ontologiska beskaffenhet.

En typisk fråga man kan höra ställas i sådana här sammanhang, men som verkligen förbryllar mig, är exempelvis: ”Om människor inte har fri vilja och ytterst sett inte kan påverka sina egna liv på något sätt, bör vi då ha straff för brottslingar?”. Men detta är ju en icke-fråga. Om ingen människa kan påverka sitt liv på något sätt, så existerar inget utrymme att välja olika alternativ och precis som en människa i en sådan verklighet inte skulle vara ansvarig för eventuellt begångna brott så skulle ingen människa heller kunna göra någon annan bedömning än just den hon gör i synen på rådande rättsordning, dvs man föreslår ett tankeexperiment där förutsättningarna är att några alternativa förhållningssätt i reell mening inte kan existera. Det blir lika meningsfullt som att fråga sig ”Om ordet ‘ungkarl’ definieras som ‘ogift man’, skulle det då kunna finnas gifta ungkarlar?”. Det blir, med andra ord, en meningslös frågeställning.

Påfallande ofta stöter åtminstone jag på uppfattningar om determinism som om man avser något annat än determinism. Man kan ibland mena något i stil med ödestro (eller fatalism) och ibland kan man endast avse att arv och miljö avgör väldigt mycket (men alltså inte allt) i en människas beslutsprocess. Men då har man frångått det som man inom filosofin normalt avser med begreppet.

Så här skulle jag vilja definiera determinism: ”varje tillstånd bestäms av föregående orsaker och/eller givna villkor”, där de givna villkoren exempelvis kan representeras av naturlagar eller de logiska lagarna, dvs vad som följer på en given händelse X är oundvikligen Y och kan inte vara något annat än Y. Vill man ha en annan definition av determinism får man förklara vad man menar, då jag vill hävda att jag håller mig till den gängse betydelsen av begreppet. Om världen, enligt denna definition, vore deterministisk så skulle någon fri vilja – i betydelsen att vi faktiskt har en logisk möjlighet att vid något tillfälle välja mellan olika alternativ – inte kunna existera. Det finns i så fall ett spår framåt och alternativa vägar är per definition inte möjliga.

En verklighet utan fri vilja förutsätter förstås inte determinism. Det kan, åtminstone i teorin, vara slumpartade och icke-kausala samband inblandade som i slutändan medger att människan inte kan styra vad som sker i varken tanke eller handling. Men det som enligt min uppfattning är den filosofiskt intressanta frågeställningen i sammanhanget är huruvida människan är förmögen att träffa val som inte är oundvikliga i den meningen att mer än ett alternativ i realiteten hade varit möjligt att välja. När man kommit fram till ett svar på den frågan är övriga frågeställningar kring begreppet fri vilja mer en fråga om kosmetika.

Någon som av allt att döma besvarar denna fråga med ett tydligt ”nej” är filosofen och doktorn i neurovetenskap Sam Harris. Så här skriver Harris på sin blogg när han argumenterar för att vi skall acceptera den fria viljan som enbart en illusion:

A person’s conscious thoughts, intentions, and efforts at every moment are preceded by causes of which he is unaware. What is more, they are preceded by deep causes—genes, childhood experience, etc.—for which no one, however evil, can be held responsible.

[…]

I haven’t been noticeably harmed, and I believe I have benefited, from knowing that the next thought that unfurls in my mind will arise and become effective (or not) due to conditions that I cannot know and did not bring into being. The negative effects that people worry about—a lack of motivation, a plunge into nihilism—are simply not evident in my life. And the positive effects have been obvious. Seeing through the illusion of free will has lessened my feelings of hatred for bad people.

Hur skall man förstå Harris argument här? Han förklarar att en människas medvetna tankar, intentioner och ansträngningar vid varje givet ögonblick föregås av orsaker som hon är omedveten om och inte orsakat själv. Samtidigt beskriver Harris konsekvensen – av att han har valt att betrakta den fria viljan som blott en illusion – som att det har givit honom positiva effekter, bland annat har det minskat hans hat gentemot människor som beter sig illa. Skulle hans antagande vara felaktigt, dvs att hans intentioner, tankar och ansträngningar faktiskt är något han kan styra över, så skulle det, åtminstone på ett teoretiskt plan, kunna vara en fördel att välja att betrakta den fria viljan som en illusion. Har han å andra sidan rätt i sitt antagande, att den fria viljan inte är någonting annat än en illusion, så har varken han eller någon annan ens en möjlighet att bestämma sig för om man vill betrakta den fria viljan som en illusion eller inte. Det han säger är i så fall snarare ”jag upplever att jag resonerat mig fram till att den fria viljan är en illusion, men det är en slutsats som ligger helt utom min kontroll, och jag upplever att jag argumenterar för att andra skall betrakta den fria viljan som en illusion, men även den aktiviteten är något som ligger helt och hållet utanför min kontroll, eftersom jag bara sitter här och erfar saker som jag själv inte råder över. Att jag upplever mig känna mindre hat gentemot elaka människor är heller inte en konsekvens av att jag valt att betrakta världen på ett visst sätt, då även det ligger utom min kontroll”.

Har han rätt i sak så spelar det förstås ingen som helst roll vad jag skriver här, eftersom varken hans blogginlägg, eller min kritik av det, är något som vi kan ta något ansvar för. Vi är i så fall båda offer för orsaker som vi inte själva har kunnat råda över. Alternativt har han inte rätt, och då finns det all anledning för mig att påpeka att jag finner vissa resonemang vara en aning ogenomtänkta för att på så sätt förhoppningsvis bidra till, om än på ett mycket begränsat sätt, att debatten blir en aning tydligare.

Hur väl jag lyckats med det överlåter jag åt alla läsare som har en fri vilja att bedöma. Om nu sådana finns överhuvudtaget.

Twitter – Tweets från @hsvensson