Jag fick ett tips från en vän att läsa ”Where the conflict really lies” (2011, Oxford University Press) av Alvin Plantinga, efter att  vi haft en diskussion kring Intelligent Design på Facebook. Min vän är kristen och trodde att det skulle innebära en utmaning för mig, som filosofiskt intresserad ateist, att läsa den. Under semestern passade jag följaktligen på att läsa igenom den. Det kan vara värt att i sammanhanget nämna att Alvin Plantinga av många anses vara den störste kristne filosofen i modern tid (i ett citat av Michael Bergmann från bokens baksida omnämns Plantinga som ”the world’s leading philosopher of religion”).

Det Plantinga söker visa i sin bok är inte bara att den påstådda konflikten mellan religion och vetenskap är överdriven och inkorrekt utan även att (teistisk) religion snarare överensstämmer bättre med vetenskapen än (den filosofiska) naturalismen gör. Det sistnämnda menar han sig framför allt kunna påvisa genom det evolutionära argumentet mot naturalism som han redogör för mot slutet av boken. Med detta argument menar sig Plantinga ha lagt fram en s.k. defeater för naturalism.

Jag kommer återkomma till det evolutionära argumentet mot naturalism lite senare, och tänkte istället börja med några av Plantingas argument för att det saknas fog för att påstå att det skulle föreligga en konflikt mellan religion och vetenskap. Plantinga inleder med att ta itu med evolutionsteorin och citerar Richard Dawkins och Daniel Dennett där de menar att evolutionsteorin ger oss en bild av en icke-teleologisk värld, att det naturliga urvalet är en blind process utan vare sig mål eller mening. Plantingas invändning är att evolutionsteorin överhuvudtaget inte gör anspråk på att dra någon sådan slutsats, och att Gud lika gärna kan ha styrt det naturliga urvalet – enligt vad jag skulle vilja kalla ”det övernaturliga urvalet”. Plantinga anger dock inga verifierbara belägg för att någon gud skulle ha påverkat evolutionen på något sätt (exempelvis ”mutation X för skalbagge Y var orsakad av Gud”, eller ”population Z bevarades från utrotning genom Guds ingripande”) utan nöjer sig med att konstatera att det skulle kunna ha gått till så utan att nuvarande evidens för evolutionsteorin skulle motsäga detta. Därmed, är hans slutsats, finns det ingen konflikt alls mellan evolutionsteorin och religion. Att det inte på något sätt är självklart att man måste ställa upp på just Plantingas syn på evolutionen – dvs som en konsekvens av övernaturligt urval – om man är religiös är en fråga som han helt undviker att behandla närmare (bortsett från att han antyder att de uppfattningar som exempelvis Dawkins och Dennett ger uttryck för skulle vara en orsak till att så många amerikaner, varav en klar majoritet är religiösa, skulle hysa tvivel angående evolutionsteorins riktighet).

Men faktum är att ingen seriös evolutionsbiolog, eller människa för den delen, menar sig ha bevisat att det inte finns någon gud. Den avgörande frågan är dock: vad finns det för skäl att anta att evolutionen styrts genom ett övernaturligt urval? Argument för detta lyser dessvärre helt med sin frånvaro i avsnittet om evolutionsteorin. Att ägna så många sidor åt att säga så lite är kanhända typiskt för en yrkesfilosof.

Nästa exempel på en möjlig konflikt mellan religion/teism och vetenskap som Plantinga bemöter är den om Guds speciella ingripande i världen. Anledningen till att man talar om ”speciella ingripanden” är att Plantinga, liksom många andra teister, anser att Gud är den som upprätthåller verkligheten, dvs att världen i sig skulle fungera som något slags marionett som inte rör sig utan att Gud drar i trådarna. Man anser till exempel att naturlagarna upprätthålls av Gud, och om Gud exempelvis skulle utföra ett mirakel – dvs ett brott mot dessa naturlagar – så skulle det vara något annat än själva upprätthållandet av verkligheten, därav speciellt ingripande. Plantinga ägnar många sidor åt att komma fram till att varken den klassiska Newtonska mekaniken eller kvantmekaniken med nödvändighet omöjliggör dessa speciella ingripanden från Gud. Hans hisnande konklusion blir därmed: I en värld där en allsmäktig Gud finns, skulle det kunna förekomma mirakel. Notera att vi fortfarande rör oss på ett filosofiskt plan – huruvida någonting är teoretiskt möjligt – och att det inte presenteras några belägg överhuvudtaget för att något mirakel någonsin har inträffat. Från min position ser jag alltjämt en konflikt mellan det nuvarande vetenskapliga kunskapsläget och påståendet att Gud utför mirakler i världen, av den enkla anledningen att det (mig veterligen) helt enkelt saknas belägg för att Gud utför mirakler. Om någon av mina c:a tre läsare skulle hävda motsatsen är ni förstås mer än välkomna att återkoppla med exempel.

Därefter går Plantinga igenom möjliga konflikter mellan religion och evolutionspsykologi som han, med viss ansträngning, kommer fram till endast är att betrakta som ytliga konflikter och att det inte är ett problem som en teist behöver fästa någon större vikt vid.

Så. Nu har vi i princip gått igenom Plantingas imponerande vederläggning av eventuella konflikter mellan vetenskap och (teistisk) religion. Då kan vi övergå till att begrunda hans argument för den tydliga överensstämmelse han hävdar finns mellan teism och vetenskap. Det första argumentet är idén om att vi lever i ett finjusterat universum. Med detta avses att de byggstenar som behövs för att medge liv är konstituerade på så sätt att mycket små avvikelser från de nuvarande värdena skulle omöjliggöra liv. Om exempelvis gravitationen skulle vara en aning starkare skulle alla stjärnor vara blå jättar, och om den skulle vara en aning svagare skulle alla stjärnor vara röda dvärgar, och i båda fallen skulle något liv inte kunna ha utvecklats. Ytterligare exempel är att liv inte hade kunnat existera om universum expanderat i en hastighet som avvek ytterst lite från den vi har kunnat observera. Argumentet är alltså att i ett universum som inte är ändamålsenligt skulle det lika gärna kunna varit helt andra värden för dessa naturkonstanter, men om Gud finns och har ett mål med sin skapelse så är det naturligt att anta att han vill att det skall finnas liv. Sannolikheten för att Gud finns skulle därmed vara högre än att han inte finns, givet vårt finjusterade universum.

Här vill jag passa på att berömma Plantingas intellektuella hederlighet eftersom han påpekar att det är ett svagt argument, även om han förstås medger att han tycker argumentet visar på att det är mer sannolikt med teism än naturalism. Jag skall inte gå in närmare på hans bemötande av de vanligt förekommande invändningarna mot fine-tuning-argumentet för Guds existens, utan nöjer mig med att konstatera att försöken att beräkna sannolikheter för vilka olika värden som naturkonstanterna, i något möjligt universum, ens skulle kunna anta ligger så långt utanför vår nuvarande kunskap att det inte blir mycket mer än ett filosofiskt tankeexperiment som helt enkelt saknar relevans om man vill komma fram till något av värde. Vi vet alldeles för lite för att kunna dra några slutsatser, varken åt det ena eller andra hållet.

Givetvis stöter vi även på argument för Intelligent Design i boken. Plantinga lyfter fram Michael Behes argument för att vissa organiska system är irreducerbart komplexa, vilket definieras som ett komplext system ”sammansatt av flera väl anpassade, interagerande delar som bidrar till den grundläggande funktionen, där avlägsnandet av någon av dessa delar får systemet att upphöra att fungera” (min översättning). Tanken är alltså att det finns biologiska system som på detta sätt är irreducerbart komplexa, och kan därför inte ha utvecklats genom naturliga processer, utan förutsätter en designer av något slag.

Även här tillstår Plantinga att det är ett svagt argument, men att det talar för att det är mer sannolikt att Gud existerar än att han inte gör det, och att det är en utmaning för idén om en evolution utan ett ”övernaturligt urval”. För mig finns det en given kommentar till Michael Behes argument för Intelligent Design: argumentum ad ignorantiam. Om jag inte vet svaret på en viss fråga eller lyckas förklara den har jag ingen anledning att acceptera en förklaring som jag inte har något annat stöd för än just det faktum att jag dessförinnan saknade en förklaring.

Sedan går Plantinga in på att imago dei, tanken att vi är skapade till Guds avbild, stämmer förträffligt väl in på att vi anser att våra sinnen är så pass tillförlitliga de är, att våra kognitiva förmågor fungerar så bra som de gör, att vår upplevelse av design i naturen är ett tecken på att det är just design vi ser i naturen, att logiken och matematiken fungerar i så god överensstämmelse med naturen. För precis så kan man föreställa sig att en Gud önskar att det skulle vara. Detta, menar Plantinga, har inte naturalismen något bra svar på; naturalisten står där svarslös, medan teisten har ett perfekt svar. Plantinga menar även att vetenskapens utveckling har påverkats av många troende vetenskapsmän och att Gud förstås vill att vi skall förstå omvärlden.

Problemet här är dock uppenbart. Allt som vi är, och allt vi gör, går ju att koppla till tanken att Gud ville ha oss precis så – eftersom vi antas vara hans avbild – och detta oavsett hur vi och världen hade fungerat. Och – vilket  tål att upprepas hur många gånger som helst – en förklaring är inte sann endast i kraft av att det är en förklaring. En förklaring bör antas för att vi har goda skäl att hålla den för sann. Återigen: vilka skäl – förutom att Plantingas teistiska glasögon medger en teistisk tolkning av världen – har vi för att acceptera påståendet att det existerar ett övernaturligt, allsmäktigt och allvetande väsen?

Hittills har vi alltså bara fått ta del av konstruktioner som kan sättas samman givet antagandet att Plantingas tro på Gud skulle vara sann. Det fungerar säkert bra för den som redan tror på Gud, och vill få filosofiska utläggningar kring det som de ännu inte lyckats jämka samman med sin gudstro. För att illustrera hur jag uppfattar Plantingas argumentation, så här långt, med hjälp av en analogi så kan vi föreställa oss att jag fått en idé om att jag är osynlig när ingen ser. Om jag tittar mig i spegeln så betraktas jag ju av mig själv, och då är jag synlig, men om jag blundar blir jag osynlig. Jag är också övertygad om att en filmkamera räknas som en observatör, alltså syns jag på film om jag skulle bli filmad. Allt som sker stämmer helt perfekt in på tanken om att jag är osynlig så länge jag inte betraktas. Jag skulle kunna skriva en bok, precis som Plantinga gjort, om att det inte finns någon konflikt mellan min tro på att jag blir osynlig när ingen ser och vetenskapen. Vetenskapen kan inte bevisa att jag har fel eftersom det skulle krävas att man gör observationer, men då syns jag ju, vilket är precis vad jag hävdar. Jag har inga belägg att presentera för att min tes är sann, men ingen kan heller hävda att den har motbevisats. Min tes stämmer väldigt väl in på vad vi kan förvänta oss när vi undersöker verkligheten. Det är till och med så att det är mer troligt att jag är osynlig när ingen betraktar mig, för då finns det ingen anledning för mig att vara synlig. Det finns även fördelar med denna modell. Ett slags kosmisk ekonomisk princip, som innebär att universum hushåller med energi och materia. Att jag skulle vara synlig när ingen ser är ju en onödig premiss att anta, och tillämpar vi Ockhams rakkniv här så förefaller det ju rimligt att välja min tes framför dess negation. Men, den allvarliga bristen i min tes är förstås att ingen annan människa har någon anledning att tro på något som jag inte kan demonstrera.

Nåväl. Låt oss övergå till bokens höjdpunkt, det evolutionära argumentet mot naturalism.

Plantingas evolutionära argument mot naturalismen skall förstås på så sätt att om man accepterar hans premiss – sannolikheten för att våra uppfattningar skulle vara tillförlitliga givet evolution och naturalism är mycket låg – så hamnar man inför två möjliga problem: antingen accepterar man att den naturalistiska synen på världen är osannolik eller så accepterar man att ens uppfattningar inte är tillförlitliga, och därmed kan man heller inte lita på sin uppfattning att en naturalistisk syn på världen är en hållbar position. Eftersom Plantinga har en förkärlek för formella uppställningar så ser hans argument alltså ut så här:

(1) P(R/N&E) är låg.

…vilket utläses ”Sannolikheten (P) för att våra kognitiva förmågor är tillförlitliga (R) givet naturalism (N) och evolution (E) är låg”.

Resterande premisser ställs upp enligt följande:

(2) Den som accepterar eller tror på N&E och inser att P(R/N&E) är låg har en defeater för R.

(3) Den som har en defeater för R har en defeater för varje uppfattning hon har, inklusive N&E.

(4) Den som accepterar eller tror på N&E får således en defeater för N&E, N&E är därmed självmotsägande och kan inte rationellt försvaras.

Slutsats: N&E kan inte försvaras rationellt.

Den första premissen i argumentet är alltså den mest intressanta. Premissen bygger på att det naturliga urvalet, om vi antar naturalism (dvs att evolutionen inte är styrd utifrån av någon gud eller dylikt), sker i första hand genom anpassningar till omgivningen. De beteenden som uppstår under evolutionens gång bibehålls för att de visar sig bidra till individers och populationers överlevnad. En zebra som springer när lejonet närmar sig har större chans att överleva än den zebra som står kvar, och har därmed större chans att föröka sig. Plantinga hävdar att vad en specifik individ tror, om det ens är relevant att tala om att den tror någonting, inte är relevant för dess överlevnad och möjlighet till reproduktion. Om zebran till exempel tror att den bör springa när lejonet kommer för att det plötsligt skall börja växa saftigare gräs, eller om den tror att den skall få förmågan att flyga, eller om den tror att den bör springa för att den riskerar att bli uppäten av lejonet är helt irrelevant utifrån ett naturalistiskt och evolutionärt perspektiv, enligt Plantinga, eftersom det som spelar roll är att zebran kommer undan lejonet för att kunna överleva och föröka sig. Att forma en tro om världen som är korrekt har enligt Plantinga en sannolikhet av 0.5, dvs det är minst lika troligt att en uppfattning är falsk som att den är sann. Detta medför att sannolikheten för att våra uppfattningar skulle vara tillförlitliga är mycket låg, om vi till exempel skulle definiera tillförlitlighet som att 75 % av våra uppfattningar skulle vara korrekta.

Min främsta invändning är Plantingas syn på sannolikhet i det här fallet. Varför bör vi anta att sannolikheten för att en uppfattning, exempelvis ”föda stillar hunger”, skulle vara lika sannolik som uppfattningen ”föda gör att jag kan ta ner månen”? På vilka grunder kan han anta att en uppfattning lika gärna kan vara sann som falsk? Vad finns det för anledning att tro att alla uppfattningar bildas genom en ren slumpmässig tillfällighet, utan koppling till erfarenhet eller genetisk komposition? Utan att veta hur hjärnor bildats och utvecklats finns det ingen som helst anledning att dra till med att en given uppfattning om världen lika gärna kan vara sann som falsk. Precis som i fallet med att räkna på sannolikheten för att Gud har finjusterat universum i jämförelse med att universum är finjusterat av en slump så är det siffror tagna ur luften, för om de skall ha någon relevans behöver man veta vad man har att jämföra med, och det vet vi inte.

Dessutom finns det gott om exempel på att våra uppfattningar inte alltid är särskilt tillförlitliga. Det är just det som den vetenskapliga metoden försöker råda bot på. Inom argumentationsteori finns det en uppsjö olika så kallade felslut som vi ideligen begår. Vår syn bedrar oss, likaså vår hörsel. Vårt minne har visat sig vara mycket mer opålitligt än vad de flesta tror. Hjärnan kompenserar högt och lågt för brister vi har, så att vi tror att vi ser och hör och minns saker som inte stämmer. Det finns människor som på allvar tror att homeopatisk medicin fungerar, att det medför otur att gå under en stege, att regeringar testar gifter på befolkningen genom utsläpp från flygplan, att vaccin innebär ett försök att döda människor för att stoppa befolkningsökningen, et cetera. Behovet av att begagna ett kritiskt tänkande kan inte nog betonas, just av det skälet att vi alla bär på mängder av felaktiga uppfattningar.

Min slutsats efter att ha läst ”Where the conflict really lies” är att jag är allt annat än imponerad. Resonemangen är på sina ställen närmast penibla att ta del av. Konflikten, enligt min uppfattning, mellan vetenskap och teism är att av alla de vetenskapliga landvinningar som gjorts när det gäller att förstå de processer som pågår i det vi kallar naturen, så finns det ingen anledning att tillgripa Gud som en förklaring. Det duger inte att stoppa in Gud som svaret på obesvarade frågor, det kräver att man framlägger positiva belägg för Guds existens, och innan dessa har framlagts finns det ingen vetenskaplig grund för att tro på Gud.

Och däri ligger den riktiga konflikten.

Advertisements