You are currently browsing the monthly archive for september 2011.

Alvin Plantinga, som enligt många är den störste nu levande kristna filosofen, lade 2006 fram ett resonemang med titeln ”Against materialism” som kan läsas här (PDF-varning). Där för han fram två argument:

a) Det är möjligt att jag kan existera utan att min kropp existerar, och
b) det är omöjligt att ha en uppfattning om något om jag bara består av materia.

Med dessa två argument menar han sig ha ett övertygande resonemang som motsäger materialismen, dvs antagandet att vi endast består av materia.

Jag skall här inte att försöka argumentera för materialism, vilket i sig vore en grannlaga – om än intressant – uppgift, utan endast påpeka de i mina ögon så uppenbart påtagliga brister som Plantingas resonemang omfattar.

Plantingas möjlighetsargument (punkt a ovan) går ut på att påvisa att jaget rimligen inte kan utgöras av materia. Det gör han genom att, sammanfattningsvis, anta att om samtliga atomer i en människas kropp, i teorin, skulle bytas ut mot nya atomer så skulle jaget kunna bibehålla medvetandet genom hela processen. Men hela kroppen skulle däremot vara utbytt; alltså skulle ”jaget” inte utgöras av kroppen, dvs enbart av materia. I teorin skulle man enligt Plantinga alltså kunna vara medveten genom hela processen, t.ex. genom antagandet att varje del i hjärnan kan befinna sig i vila vid någon tidpunkt, så om atomerna byts ut i rätt ordning kan beståndsdelsbytet ske utan att medvetandet påverkas över huvud taget.

Jag skall inte gå in djupare på varför detta resonemang haltar betänkligt, utan nöja mig med att konstatera att resonemanget är lika giltigt om man antar att medvetandet endast består av materia. Om mitt medvetande endast utgörs av materia och alla delar byts ut så är ju upplevelsen av jaget densamma, med de synapskopplingar som existerar i min hjärna och de minnen som de representerar, alldeles oavsett om min kropp består av samma atomer som för en stund sedan eller om samtliga har bytts ut. Jämför t.ex. med att hela min kropps komposition, ned på minsta beståndsdelsnivå, skulle rekonstrueras som en exakt kopia. Om jaget endast är materia skulle kopian uppleva sig vara jag precis lika mycket som jag gör. Skulle original-jaget därefter utplånas skulle min klon leva vidare i tron att han var originalet, eftersom alla minnen och övriga egenskaper som original-kroppen samlat på sig och består av skulle ärvas av kopian. Jag ser ingen avgörande skillnad mellan att i) alla atomer byts ut i kroppen vid ett tillfälle och att ii) alla atomer kopieras samt att originalkroppen därefter utplånas så att endast kopian fortsätter att existera. Det gör däremot en enorm skillnad för Plantingas resonemang, eftersom den dualistiska tanken han argumenterar för förutsätter att kopian inte skulle ha ett medvetande, med mindre än att den tillfogas en immateriell själ. Det är dock inget som hans möjlighetsargument ger något som helst stöd för.

Mer intressant är dock hans omöjlighetsargument. Plantinga menar att materiella objekt omöjligen kan omfatta en uppfattning om någonting. Han hänvisar till Leibniz påstående att perception omöjligen kan förklaras utifrån mekaniska orsaker och utvidgar resonemanget till att Leibniz egentligen avsåg medvetande per se. Plantinga upprepar sedan, på olika sätt, att materiella objekt inte kan ha uppfattningar.  Han hävdar även att immateriella objekt inte lider av detta problem eftersom det är en ”basic property” hos immateriella objekt att tänka och ha uppfattningar. Frågan är: hur kan han veta det?

Det stora problemet för Plantinga är alltså att ett påstående inte blir sant endast genom att man upprepar det om och om igen. Att vi har svårt att föreställa oss X är inte ett skäl att anta icke-X.

Det hjälper heller inte att han begår ett kompositonsfelslut, dvs han antar att eftersom atomer inte kan ha uppfattningar så kan inte en människa (om hon utgörs enbart av atomer) heller ha några uppfattningar.

Hur våra medvetanden fungerar är förstås en enormt komplex fråga, men trots att Plantinga menar sig ha förklarat att frågan ”hur kan en immateriell själ tänka?” är en lika ogiltig fråga som ”hur gör elektronen för att bibehålla sin negativa laddning” eftersom det i båda fallen – enligt Plantinga – handlar om grundläggande egenskaper hos dessa ting, så kvarstår kritiken: man kan inte hitta på en egen definition av något som inte ens är påvisat (immateriella själar) och sedan tro att man har löst dilemmat att förklara hur medvetanden kan existera.

Det blir bara dumt.