You are currently browsing the monthly archive for augusti 2011.

…det är nyttigt att kunna skratta åt sig själv. Följande klipp från årets sportlov, där jag försöker lära sexåriga dottern hur man svänger i barnbacken, får åtminstone mig att dra på mungiporna:

Annonser

Då var det dags att bryta ett drygt två år långt blogguppehåll. Så, varför inte inleda med att slå ett slag för den intellektuella hederligheten?

Jag har alltid, både som kristen och ateist, fascinerats av apologetiken. Inte för att jag anser att det är en framkomlig väg för någonting, utan mer för att den är så präglad av logiska felslut. Ett av de vanliga apologetiska argumenten för att påvisa Guds existens är det så kallade ”moraliska argumentet”. För egen del har jag aldrig förstått hur man kan anse att detta är ett sunt argument, inte ens när jag som bokstavstroende kristen stötte på det för första gången. Det moraliska argumentet för Guds existens ser (enligt den erkände apologeten William Lane Craig) ut så här:

1. Om inte Gud existerar så existerar inga objektiva moraliska värden eller plikter.
2. Objektiva moraliska värden och plikter existerar.
Slutsats: Gud existerar.

Jag menar att premiss 1 är ogiltig och att premiss 2 återstår att påvisa – det vill säga jag anser att det saknas stöd för att objektiva moraliska värden och plikter skulle existera. Den mer intressanta premissen blir därmed den första, eftersom den i princip utesluter det som vi rimligen bör avse med ”objektiv moral”. Låt oss illustrera detta med ett exempel. Följande utsaga skulle kunna anses vara objektivt gällande:

1+1=2

Det ovan nämnda sats avser att uttrycka finns det skäl att betrakta som en objektiv sanning, baserat på att det vi avser med uttrycket är en logisk nödvändighet. Många skulle hävda att detta påstående är sant oavsett om det existerar några medvetanden, eller om det ens existerar någonting alls. Uttrycket är inte beroende av att någon agent bestämt att 1+1 blir 2, utan givet våra definitioner av ”1”, ”+”, ”=” och ”2” så är resultatet av beräkningen redan givet med tvingande nödvändighet. Inte ens en allsmäktig Gud skulle kunna trolla bort den logiska nödvändigheten i denna sats  (även om han i teorin skulle kunna lura vårt förstånd att tro att 1+1=3). Jag hävdar att detta exempel illustrerar vad vi normalt avser med  ”objektiv sanning”.

Hur är det då med den objektiva moralen? Kan det existera moraliska värden som på motsvarande sätt är lika giltiga som satsen ”1+1=2”? Något som inte är beroende av att någon agent bestämmer det? Ja, skulle en objektiv moral existera så kan ju i alla fall Gud inte vara dess upphov, eftersom en objektiv moral därmed skulle vara avhängig en specifik agent – nämligen Gud. Om vi föreställer oss en värld där en allsmäktig Gud existerar och vi skulle plocka bort Gud finns det ingen anledning att tro att 1+1 skulle upphöra att vara detsamma som 2. Däremot skulle antagandet av premiss 1 ovan (”Om inte Gud existerar så existerar inga objektiva moraliska värden eller plikter”) medföra att om Gud lyftes ur denna hypotetiska värld så skulle den ”objektiva” moralen upphöra. Objektiviteten har här bytts ut mot subjektivitet. Om ett subjekt krävs för att det skall existera objektiva värden så är de inte objektiva. Enda sättet att kunna komma runt detta problem är att antingen definiera den moraliska måttstocken som Gud är upphov till som något annat än objektiv, eller acceptera att en objektiv moral, om någon sådan skulle existera, inte är avhängig Gud. En objektiv moral vore inte avhängig Gud och därför är ett antagande av en objektiv moral inte ett stöd för påståendet att Gud existerar.

Här borde man alltså nöja sig och inse bristerna i det moraliska argumentet för Guds existens. Det finns det dock en mängd människor som inte gör. Vi kan därför gå vidare med ytterligare ett (snarlikt) perspektiv.

Under tonåren formulerade jag för mig själv vad som alltsedan Platon kommit att kallas Eutyfrons dilemma (då Sokrates i Platons dialog Eutyfron ställer en fråga om gudarnas relation till det goda). Dilemmat är formulerat enligt följande:

Är något gott för att Gud anser det eller anser Gud det för att det är gott?

Alltså: Antingen är Gud god (för enkelhets skull utgår vi i resonemanget från att Gud om han finns skulle vara god, och inte ond) för att han rättar sig efter en redan given måttstock för godhet eller så är han god för att han själv bestämmer vad som kan kallas gott. Om vi väljer det förra så är inte Gud upphovet till den objektiva moralen, det vill säga att premiss 1 ovan inte håller, och om vi väljer det senare så är moralen subjektiv eftersom Gud i så fall avgör vad som är rätt och fel.

Ett vanligt förekommande försvar mot Eutyfrons dilemma är att det inte handlar om vad Gud bestämmer, utan om att det är Guds natur som är god, och eftersom Gud inte handlar mot sin natur handlar han därmed alltid gott. På något märkligt sätt anser man sig därmed ha definierat bort problemet med Eutyfrons dilemma, men dilemmat är ju precis lika applicerbart på Guds natur som om det handlade om hans åsikter:

Är något gott för att det överensstämmer med Guds natur eller är Guds natur god för att den överensstämmer med vad som är gott?

Om vi antar det senare ligger måttstocken återigen utanför Gud, om vi antar det förra så är godhet per definition vad som omfattas av Guds natur, och därmed är godhet inte något som definieras i en objektiv moral, utan liktydigt med vad Guds natur omfattar. Om Guds natur medger att folkmord är gott så är det per definition gott, och vad vi menar med gott blir totalt innehållslöst.

Det som återstår för apologeten – och vad som faktiskt i grund och botten bara verkar antas, utan någon som helst grund – är att helt enkelt påstå att Gud, om han existerar, med nödvändighet måste vara god. Men det är ungefär lika fruktbart som att påstå att det gröna trollet som pillade fram vårt universum ur sin navel med nödvändighet måste vara ondskefullt. Inget av dessa två påståenden blir mer sant bara för att man väljer att hålla det för sant. Det vi bör hålla för sant är det som det finns rimliga skäl att hålla för sant. Något annat är inte intellektuellt hederligt och ovan nämnda gudsargument reduceras därigenom snarare till ett omoraliskt argument.