Jag vet inte

Häromdagen tog jag del av en debatt mellan ateisten James Croft och apologeten Kenneth R Samples där de diskuterade C.S. Lewis argument för Guds existens (debatten kan man lyssna på här). Samples försökte, som så många andra apologeter gör, argumentera för sin position genom att påstå att hans hypotes (Gud har skapat universum) var den vi skulle föredra eftersom den hade ett högre förklaringsvärde. Men hur mycket en hypotes gör anspråk på att förklara har ingenting att göra med huruvida förklaringen är sann. Och om det exempelvis inte skulle finnas någon annan förklaring som verkar bättre har det heller ingenting att göra med huruvida förklaringen är sann. En förklaring bör antas om det finns goda skäl för det. Och det faktum att det är en förklaring i sig, är inte ett skäl överhuvudtaget.

Den vetenskapliga skepticismen inte bara medger, utan uppmuntrar även till att man bör besvara frågor som man inte vet svaret på med ”jag vet inte”. Om man inte vet så är den intellektuellt hederliga positionen att erkänna det.

Varför verkar det vara så svårt för apologeter att inse att ”högre förklaringsvärde” inte är ett giltigt argument?

Jag vet inte.

Against stupidity

Alvin Plantinga, som enligt många är den störste nu levande kristna filosofen, lade 2006 fram ett resonemang med titeln ”Against materialism” som kan läsas här (PDF-varning). Där för han fram två argument:

a) Det är möjligt att jag kan existera utan att min kropp existerar, och
b) det är omöjligt att ha en uppfattning om något om jag bara består av materia.

Med dessa två argument menar han sig ha ett övertygande resonemang som motsäger materialismen, dvs antagandet att vi endast består av materia.

Jag skall här inte att försöka argumentera för materialism, vilket i sig vore en grannlaga – om än intressant - uppgift, utan endast påpeka de i mina ögon så uppenbart påtagliga brister som Plantingas resonemang omfattar.

Plantingas möjlighetsargument (punkt a ovan) går ut på att påvisa att jaget rimligen inte kan utgöras av materia. Det gör han genom att, sammanfattningsvis, anta att om samtliga atomer i en människas kropp, i teorin, skulle bytas ut mot nya atomer så skulle jaget kunna bibehålla medvetandet genom hela processen. Men hela kroppen skulle däremot vara utbytt; alltså skulle ”jaget” inte utgöras av kroppen, dvs enbart av materia. I teorin skulle man enligt Plantinga alltså kunna vara medveten genom hela processen, t.ex. genom antagandet att varje del i hjärnan kan befinna sig i vila vid någon tidpunkt, så om atomerna byts ut i rätt ordning kan beståndsdelsbytet ske utan att medvetandet påverkas över huvud taget.

Jag skall inte gå in djupare på varför detta resonemang haltar betänkligt, utan nöja mig med att konstatera att resonemanget är lika giltigt om man antar att medvetandet endast består av materia. Om mitt medvetande endast utgörs av materia och alla delar byts ut så är ju upplevelsen av jaget densamma, med de synapskopplingar som existerar i min hjärna och de minnen som de representerar, alldeles oavsett om min kropp består av samma atomer som för en stund sedan eller om samtliga har bytts ut. Jämför t.ex. med att hela min kropps komposition, ned på minsta beståndsdelsnivå, skulle rekonstrueras som en exakt kopia. Om jaget endast är materia skulle kopian uppleva sig vara jag precis lika mycket som jag gör. Skulle original-jaget därefter utplånas skulle min klon leva vidare i tron att han var originalet, eftersom alla minnen och övriga egenskaper som original-kroppen samlat på sig och består av skulle ärvas av kopian. Jag ser ingen avgörande skillnad mellan att i) alla atomer byts ut i kroppen vid ett tillfälle och att ii) alla atomer kopieras samt att originalkroppen därefter utplånas så att endast kopian fortsätter att existera. Det gör däremot en enorm skillnad för Plantingas resonemang, eftersom den dualistiska tanken han argumenterar för förutsätter att kopian inte skulle ha ett medvetande, med mindre än att den tillfogas en immateriell själ. Det är dock inget som hans möjlighetsargument ger något som helst stöd för.

Mer intressant är dock hans omöjlighetsargument. Plantinga menar att materiella objekt omöjligen kan omfatta en uppfattning om någonting. Han hänvisar till Leibniz påstående att perception omöjligen kan förklaras utifrån mekaniska orsaker och utvidgar resonemanget till att Leibniz egentligen avsåg medvetande per se. Plantinga upprepar sedan, på olika sätt, att materiella objekt inte kan ha uppfattningar.  Han hävdar även att immateriella objekt inte lider av detta problem eftersom det är en ”basic property” hos immateriella objekt att tänka och ha uppfattningar. Frågan är: hur kan han veta det?

Det stora problemet för Plantinga är alltså att ett påstående inte blir sant endast genom att man upprepar det om och om igen. Att vi har svårt att föreställa oss X är inte ett skäl att anta icke-X.

Det hjälper heller inte att han begår ett kompositonsfelslut, dvs han antar att eftersom atomer inte kan ha uppfattningar så kan inte en människa (om hon utgörs enbart av atomer) heller ha några uppfattningar.

Hur våra medvetanden fungerar är förstås en enormt komplex fråga, men trots att Plantinga menar sig ha förklarat att frågan ”hur kan en immateriell själ tänka?” är en lika ogiltig fråga som ”hur gör elektronen för att bibehålla sin negativa laddning” eftersom det i båda fallen – enligt Plantinga – handlar om grundläggande egenskaper hos dessa ting, så kvarstår kritiken: man kan inte hitta på en egen definition av något som inte ens är påvisat (immateriella själar) och sedan tro att man har löst dilemmat att förklara hur medvetanden kan existera.

Det blir bara dumt.

Det sägs att…

…det är nyttigt att kunna skratta åt sig själv. Följande klipp från årets sportlov, där jag försöker lära sexåriga dottern hur man svänger i barnbacken, får åtminstone mig att dra på mungiporna:

Det omoraliska argumentet

Då var det dags att bryta ett drygt två år långt blogguppehåll. Så, varför inte inleda med att slå ett slag för den intellektuella hederligheten?

Jag har alltid, både som kristen och ateist, fascinerats av apologetiken. Inte för att jag anser att det är en framkomlig väg för någonting, utan mer för att den är så präglad av logiska felslut. Ett av de vanliga apologetiska argumenten för att påvisa Guds existens är det så kallade ”moraliska argumentet”. För egen del har jag aldrig förstått hur man kan anse att detta är ett sunt argument, inte ens när jag som bokstavstroende kristen stötte på det för första gången. Det moraliska argumentet för Guds existens ser (enligt den erkände apologeten William Lane Craig) ut så här:

1. Om inte Gud existerar så existerar inga objektiva moraliska värden eller plikter.
2. Objektiva moraliska värden och plikter existerar.
Slutsats: Gud existerar.

Jag menar att premiss 1 är ogiltig och att premiss 2 återstår att påvisa – det vill säga jag anser att det saknas stöd för att objektiva moraliska värden och plikter skulle existera. Den mer intressanta premissen blir därmed den första, eftersom den i princip utesluter det som vi rimligen bör avse med ”objektiv moral”. Låt oss illustrera detta med ett exempel. Följande utsaga skulle kunna anses vara objektivt gällande:

1+1=2

Det ovan nämnda sats avser att uttrycka finns det skäl att betrakta som en objektiv sanning, baserat på att det vi avser med uttrycket är en logisk nödvändighet. Många skulle hävda att detta påstående är sant oavsett om det existerar några medvetanden, eller om det ens existerar någonting alls. Uttrycket är inte beroende av att någon agent bestämt att 1+1 blir 2, utan givet våra definitioner av ”1″, ”+”, ”=” och ”2″ så är resultatet av beräkningen redan givet med tvingande nödvändighet. Inte ens en allsmäktig Gud skulle kunna trolla bort den logiska nödvändigheten i denna sats  (även om han i teorin skulle kunna lura vårt förstånd att tro att 1+1=3). Jag hävdar att detta exempel illustrerar vad vi normalt avser med  ”objektiv sanning”.

Hur är det då med den objektiva moralen? Kan det existera moraliska värden som på motsvarande sätt är lika giltiga som satsen ”1+1=2″? Något som inte är beroende av att någon agent bestämmer det? Ja, skulle en objektiv moral existera så kan ju i alla fall Gud inte vara dess upphov, eftersom en objektiv moral därmed skulle vara avhängig en specifik agent – nämligen Gud. Om vi föreställer oss en värld där en allsmäktig Gud existerar och vi skulle plocka bort Gud finns det ingen anledning att tro att 1+1 skulle upphöra att vara detsamma som 2. Däremot skulle antagandet av premiss 1 ovan (”Om inte Gud existerar så existerar inga objektiva moraliska värden eller plikter”) medföra att om Gud lyftes ur denna hypotetiska värld så skulle den ”objektiva” moralen upphöra. Objektiviteten har här bytts ut mot subjektivitet. Om ett subjekt krävs för att det skall existera objektiva värden så är de inte objektiva. Enda sättet att kunna komma runt detta problem är att antingen definiera den moraliska måttstocken som Gud är upphov till som något annat än objektiv, eller acceptera att en objektiv moral, om någon sådan skulle existera, inte är avhängig Gud. En objektiv moral vore inte avhängig Gud och därför är ett antagande av en objektiv moral inte ett stöd för påståendet att Gud existerar.

Här borde man alltså nöja sig och inse bristerna i det moraliska argumentet för Guds existens. Det finns det dock en mängd människor som inte gör. Vi kan därför gå vidare med ytterligare ett (snarlikt) perspektiv.

Under tonåren formulerade jag för mig själv vad som alltsedan Platon kommit att kallas Eutyfrons dilemma (då Sokrates i Platons dialog Eutyfron ställer en fråga om gudarnas relation till det goda). Dilemmat är formulerat enligt följande:

Är något gott för att Gud anser det eller anser Gud det för att det är gott?

Alltså: Antingen är Gud god (för enkelhets skull utgår vi i resonemanget från att Gud om han finns skulle vara god, och inte ond) för att han rättar sig efter en redan given måttstock för godhet eller så är han god för att han själv bestämmer vad som kan kallas gott. Om vi väljer det förra så är inte Gud upphovet till den objektiva moralen, det vill säga att premiss 1 ovan inte håller, och om vi väljer det senare så är moralen subjektiv eftersom Gud i så fall avgör vad som är rätt och fel.

Ett vanligt förekommande försvar mot Eutyfrons dilemma är att det inte handlar om vad Gud bestämmer, utan om att det är Guds natur som är god, och eftersom Gud inte handlar mot sin natur handlar han därmed alltid gott. På något märkligt sätt anser man sig därmed ha definierat bort problemet med Eutyfrons dilemma, men dilemmat är ju precis lika applicerbart på Guds natur som om det handlade om hans åsikter:

Är något gott för att det överensstämmer med Guds natur eller är Guds natur god för att den överensstämmer med vad som är gott?

Om vi antar det senare ligger måttstocken återigen utanför Gud, om vi antar det förra så är godhet per definition vad som omfattas av Guds natur, och därmed är godhet inte något som definieras i en objektiv moral, utan liktydigt med vad Guds natur omfattar. Om Guds natur medger att folkmord är gott så är det per definition gott, och vad vi menar med gott blir totalt innehållslöst.

Det som återstår för apologeten – och vad som faktiskt i grund och botten bara verkar antas, utan någon som helst grund – är att helt enkelt påstå att Gud, om han existerar, med nödvändighet måste vara god. Men det är ungefär lika fruktbart som att påstå att det gröna trollet som pillade fram vårt universum ur sin navel med nödvändighet måste vara ondskefullt. Inget av dessa två påståenden blir mer sant bara för att man väljer att hålla det för sant. Det vi bör hålla för sant är det som det finns rimliga skäl att hålla för sant. Något annat är inte intellektuellt hederligt och ovan nämnda gudsargument reduceras därigenom snarare till ett omoraliskt argument.

DN om FRA och bloggosfären

DN publicerade i söndags en artikel där man framlade att sommarens s.k. bloggbävning mot FRA-lagen hade flera PR-byråer bakom sig.  Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig. Med tanke på volymen av den massiva kritik som riktades mot detta lagförslag är det synnerligen svårt att föreställa sig att folkstormen inte skulle ha kommit även utan PR-byråers inblandning. Det är dock en intressant vinkel, så till vida att frågan är värd att ställas: vem kan man egentligen lita på?  (Och DN omfattas givetvis inte mindre av den frågan än någon annan avsändare).

Ett väl begagnat ord i FRA-debatten har till exempel varit massavlyssning. Detta begrepp har en oerhört starkt negativ laddning, och väcker med lätthet aversioner hos gemene man. Själv tycker jag det går att diskutera om detta är ett adekvat ordval i sammanhanget. En algoritm som har till uppgift att genomsöka enorma mängder information efter vissa särskilt utvalda sökbegrepp innebär inte per automatik att det handlar om avlyssning. Få skulle antagligen mena att virusgenomsökning eller den automatiska exekveringen av spam-filter är liktydigt med massavlyssning av all e-post som passerar en mailserver. Alltså bör man kunna sluta sig till att automatisk genomsökning av information per se inte är detsamma som avlyssning. Invändningen mot denna jämförelse är förstås att det sitter människor på FRA som kan komma att läsa e-post och annan information som når FRAs datorer. Det är dock rimligt att anta att det rör sig om en ytterst liten bråkdel av denna information som någonsin kommer kunna tas upp för granskning av en människa. Det kan, enligt mitt förmenande, närmast benämnas vara en form av ett förbehandlat stickprov. Det skall dock tillstås att detta på intet sätt medför att kritiken mot det antagna lagförslaget behöver vara mindre befogad.

Nåväl, min poäng med detta lilla utvik är alltså att lite försynt lyfta fram följande frågeställning: vad är viktigast – att vinna debatten eller vara sakligt korrekt? För en PR-byrå är svaret i alla fall givet.

En autonom organism

Som 19-åring skrev jag min första, och hittills enda, publicerade debattartikel. Den publicerades i tidningen Dagen. Rubriksättningen (som jag i och för sig inte valde själv) blev ”Teorier blir sanning i skolans undervisning”. Jag argumenterade där för att skolan inte var objektiv på grund av att man inte presenterade evolutionsteorin som en teori (bland andra), utan som vedertagen fakta. På den tiden kallade jag mig kreationist. Jag anser visserligen även idag att skolan inte är objektiv, men på helt andra (filosofiska) grunder än de jag då framförde i artikeln (objektivitet kan man visserligen sträva efter, men att en institution skall kunna uppnå objektivitet är något helt annat).

Jag tyckte då, liksom nu, att antagandet att evolutionsteorin i allt väsentligt skulle vara korrekt är svårförenligt med en kristen livsåskådning. Den uppfattningen har också spelat en viss roll i min dekonvertering till ateismen. Min självbild har påverkats av detta. Jag anser mig numera vara en autonom organism, väl lämpad för överlevnad och reproduktion. Och där slutar det.

Detta medför att livet saknar en övergripande mening. Det finns inga universella ”bör”, allt som finns är ett konstant ”vara”. Jag bär visserligen på en hel uppsättning föreställningar om vad som är moraliskt förkastligt och vad som är moraliskt föredömligt, men jag har ingen som helst grund att hänvisa till i mina moraliska omdömen förutom mina egna tankar och känslor (som till stor del förstås är en produkt av min omgivning och historia). Detta bekymrar mig inte nämnvärt, eftersom mina uppfattningar i moraliska frågor inte är mindre starka för att jag inte kan hänvisa till en helig bok eller dylikt. Istället är det en fördel att inte vara begränsad av givna föreställningar som inte får eller kan förkastas. Det är också en frihet från att behöva göra det goda för att det påbjuds av ett gudomligt direktiv, eller för att minska känslan av skuld och skam inför en högre makt. Det är en frihet att helt enkelt kunna välja det goda för att det är det goda. Med detta synsätt finns inga måsten, bara en oöverskådlig mängd av möjligheter.

Galen tanke om fri vilja?

Den brittiske filosofen Galen Strawson, som – sitt namn till trots – knappast kan anses vara tokig, skrev för ett antal år sedan den här artikeln, vilken jag nyligen läst. Han argumenterar för att människan saknar fri vilja och att hon ytterst inte kan bära något ansvar för sina handlingar. Detta gör han genom att framföra ett inkompatibilistiskt argument utifrån vad han benämner pessimistens perspektiv. Argumentet är, såvitt jag kan se, uppbyggt enligt följande:

1. Du gör det du gör, på grund av den du är.
2. Du kan inte vara ansvarig för den du är, så du kan inte vara ansvarig för vad du gör.
   Eftersom:
3. För att kunna vara ansvarig för den du är, måste du på något sätt medvetet frambringat det som utgör den du nu är.

Problemet som illustreras i punkt 3 underbygger Strawson genom att peka på den regress som uppstår genom antagandet att om en människa är ansvarig för den hon är vid ett givet mentalt tillstånd Z, så måste hon ha haft ett tidigare mentalt tillstånd Y, varifrån hon medvetet kunnat frambringa Z, och därmed ett tidigare tillstånd X, som krävs för att medvetet kunna frambringa tillstånd Y, et cetera, för att slutligen landa i att en människa i så fall måste vara orsak till sin egen tillblivelse.

Eftersom jag själv räknar mig som inkompatibilist, dvs att jag anser att kausal determinism omöjliggör existensen av en fri vilja, men inte (ännu) givit upp tanken på att människan bär ansvar för sina handlingar, och därmed har (ett visst mått av) frihet avseende sin egen vilja, vill jag framföra några invändningar mot ovanstående argumentation.

Jag vill mena att Strawson på ett plan utgår från det som skall bevisas, vilket gör att det finns fog att se hans argument som ett cirkelresonemang. Låt oss utgå från inkompatibilitetssynsättet, som även Strawson omhuldar - att existensen av den fria viljan är inkompatibel med determinism – och ställa upp följande:

1. För att människan skall kunna bära ansvar för sina handlingar, måste hennes vilja vara fri.
2. Om viljan är fri kan det aktiva valet inte uteslutande ha bestämts av föregående orsaker och/eller givna villkor.
3. Om viljan inte uteslutande bestäms av föregående orsaker och/eller givna villkor medger det att det i en given situation S kan medföra att flera olika val – i reell mening – kan träffas. Om tiden – i teorin - skulle spolas tillbaka och S spelades upp flera gånger, så skulle vi kunna få val V1 första gången och val V2 andra gången. Det är vad indeterminismen ger vid handen.

Jag menar att Strawsons resonemang utgår från att punkt 3 ovan är falsk och att alla val de facto är determinerade, dvs att människan träffar val uteslutande utifrån vissa på förhand givna förutsättningar. Det är vad han påstår implicit i och med sin egen tolkning av antagandet: man gör det man gör, på grund av den man är. Men, är viljan fri så finns ingen tvingande kausalitet mellan den man är och vad man gör. Om situation S som nämns ovan spelas upp en gång och medför valet V1, för att sedan spolas tillbaka och nästa ”varv” ge valet V2 så är det ingen skillnad på den man är i de båda situationerna, eftersom S (alla givna förutsättningar) inte skiljer sig åt.

Ergo: Galen för ett galet resonemang, men därmed inte sagt att han med nödvändighet har fel i sak.

Hallå världen!

Hej!

Vad passar bättre som designtema för denna WordPress-blogg än ett som har namnet ”Tarski”? Hade det funnits något tema som hette ”Gödel” hade jag kanske föredragit det, men för den som betraktar formell logik som ljuv musik var det ett givet val. Här tänker jag försöka lägga ut lite funderingar kring just logik, lite filosofi, religion, och kanske ett och annat mängdteoretiskt inlägg. Förutom det kan det säkert dyka upp vad som helst.

Man bör vid läsning av denna blogg förslagsvis utgå från nyss nämnde Tarskis korrespondenssteori; det som står på denna blogg är uttryck för sanning om och endast om det som står på denna blogg överensstämmer med verkligheten.

Väl mött!

Henrik Svensson